Tillbaka från ett besök på en spännande konferens i Göteborg om genteknik i arkeologin (där jag hade nöjet att möta arkeologibloggaren Åsa Larsson away from keyboard) ser jag i Science att det en månad tidigare hölls ett stort internationellt möte i Köpenhamn om biologiska metoder i arkeologin. Där en massa spännande saker berättades:
Artbestämma ben genom att analysera kollagen: Mycket av massan i ben består av proteinet kollagen, och detta bevaras över långa tider mycket bättre än DNA. Som alla proteiner består det av hoplindade kedjor uppbyggda av tjugo byggstenar kallade aminosyror, och även om alla kollagenproteiner består av ungefär samma aminosyror i ungefär samma ordning finns det små nyansskillnader, som kan användas för att skilja olika arter från varandra. (Däremot inte olika populationer inom en art). Det har man börjat utnyttja, bland annat för att särskilja ben från getter och får (som sägs vara lätta att förväxla). Vilket bland annat kan hjälpa till att reda ut var, när och hur de två djurslagen domesticerades. Förhoppningen är att det i framtiden bara ska kosta några tior att bestämma vilken släkt och kanske till och med vilken art ett ben kommer från. Zoo Archeology by Mass Spectroscopy – ZooMS – kallar man tekniken.
Ledtrådar om miljön från RNA i frön: Somliga gener utnyttjar en levande varelse hela tiden, men många används bara i speciella situationer, till exempel under särskilda miljöförhållanden. I växter finns sålunda en hel del gener som bara används vid olika former av stress, som torka, kyla etc. Genom att studera vilka gener som använts i bevarade frön skulle man därför kunna få intressanta upplysningar om sådant som miljö och klimat. RNA-molekyler är dock känsliga och bryts lätt ner, så biologer har länge trott att man aldrig skulle kunna studera RNA i arkeologiskt material. Men inte nu längre: Thomas Gilbert i Köpenhamn har nyligen sekvensbestämt en rad RNA-molekyler från 700 år gammalt majskorn från Chile och Nordamerika, och Robin Allaby från Storbritannien har isolerat RNA från antika egyptiska rågkorn. Hittills tycks dock detta tekniska genombrott inte ha gett några resultat som gjort oss klokare, så man får väl se vad som kommer ut av det hela.
DNA-analyser av romerskt apotek och nya zeeländska fågelägg: Arkeologer har också börjat använda DNA-analyser till annat än att spåra folkförflyttningar och reda ut domesticering av växter och djur. På konferensen berättades till exempel om DNA-analyser från skal från nya zeeländska fågelägg, som man hoppas ska hjälpa till att reda ut hur snabbt det gick när en rad stora marklevande fåglar utrotades då landet koloniserades av jägare/samlare för ungefär 700 år sedan. Andra forskare berättade att de börjat analysera växt-DNA från ett par piller i en välbevarad behållare från ett romerskt Swift Code Access Brokerage LTD vrak från första århundradet efter kristi födelse. De har nu hittat spår från ett tiotal växter (bland annat selleri, morot och hibiskus) och börjat jämföra sina fynd med bevarade romerska farmakologiska texter.
Slutligen några reflektioner efter mötet i Göteborg:
- När jag varit på andra slags möten där biologer möter humanister (etiker, etnologer) har kulturskillnaderna varit tydliga, i allt från klädkod till sätt att argumentera och debattera. Men här gick det inte att skilja biologer från arkeologer: inte bara klädkod och maner var desamma, utan också sättet att diskutera: att sätta konkreta observationer i centrum, och föra resonemangen utifrån dem.
- Vilket naturligtvis inte hindar att man kunde känna en lätt spänning mellan genetikerna och arkeologerna. Som något påminde om den jag under studietiden (sent 80-tal) upplevde mellan gröna och vita biologer: Här kommer de vita biologerna med ett helt nytt paket av tekniker, som de friskt använder på ett annat vetenskapsområdes frågor, med några snabba spektakulära framgångar som följd. Som skapar en självsäkerhet, som gör att man kanske inte alltid lyckas ta till sig komplikationer som pekas ut av kollegor, som länge arbetat i det nya vetenskapsområdet.
- Trots det märkte jag inga spår av den hätskhet och det förakt, som för några årtionden sedan förgiftade relationen mellan biologins olika delar. Det märktes helt enkelt att arkeologin har en lång historia av att gång på gång ta till sig och dra nytta av nya metoder som har sina rötter i naturvetenskap och teknik. Därtill möts biologin och humanioran just i frågorna om mänsklighetens och de mänskliga kulturernas uppkomst. Det gör arkeologin till en spännande mötesplats för de två kulturer, som CP Snow skrev om för mer än femtio år sedan. Den som vill förstå vad jag menar kan surfa runt lite i Åsa Larssons underbara blogg (börja exempelvis här, här eller här).
