Vad är vetenskapsjournalistik?

Nu är jag i Göteborg, på den underbara vetenskapsfestivalen. I ett par dagar läser jag nu sagor om bakterier och virus med förskole- och tidiga skolbarn. Men igår var jag på ett stort seminarium om framtidens vetenskapsjournalistik. Trots att jag varit med att organisera och sätta ihop program var det mycket lärorikt för mig. Diskussionerna satte fingret på att det finns så många olika, delvis överlappande men delvis oförenliga, idéer om vad vetenskapsjournalistik är och borde vara:

Nyheter eller berättelser: Många menade att om man ska få läsare, lyssnare och tittare att bli intresserade ska man inte bara rapportera nyheter från vetenskapens värld, utan åstadkomma spännande berättelser.

Kontextualisera och syntetisera: En annan viktig uppgift som pekades ut för journalistiken är att kontextualisera och syntetisera: Sätta in en upptäckt i sitt sammanhang och visa vad den kan ha för betydelse.  Och visa hur rön från olika forskningsfält kan belysa samma fråga.

Populärvetenskap kontra journalistik: Samtidigt finns uppenbarligen en spänning mellan uppgiften att förmedla och berätta om vad vetenskapen kommit fram till, och  att granska forskarna och forskningen. Det framfördes  att forskning och högre utbildning idag är den största tårtbiten av statens verksamhet, att Lunds universitet är en av statens största myndigheter. Men att denna verksamhet inte alls utsätts för samma kritiska journalistiska granskning som andra samhälleliga verksamheter.

Vetenskap eller vetenskapspolitik: Nu tror jag knappast att journalister har så mycket att tillföra granskningen av själva vetenskapligheten i universitetens verksamhet. Det kräver djup kunskap i de forskninsgfält som ska granskas, och akademierna har redan som det är en granskning i flera steg med review av tidskriftsartiklar, opponenter på avhandlingar osv. Däremot finns mycket att göra kring system- och metafrågor. Om maktförskjutningarna inom universiteten. Spänningen mellan resursfördelning via fakulteter respektive forskningsråd. Mellan anslag till enstaka forskargrupper respektive nätverk och starka miljöer. Mellan riktade och öppna utlysningar. Osv.

Vem ska spana framåt: Men en fråga förblev obesvarad: Var i systemet finns ansvaret för att spana framåt? Mycket av det allra intressantaste som sker i forskningen dyker inte upp som en högprofilerad artikel som Science eller Nature skickar ut ett pressmeddelande om. Utan man märker det genom att plötsligt dyker ett antal artiklar upp som pekar i samma riktning i de något mindre prestigefyllda tidskrifterna. Och kanske någon eller några artiklar i de allra mest prestigefyllda, men sällan ackompanjerad av pressmeddelanden och servicepaket för journalister.

För att hitta sådana trender och tendenser behövs ”spanare” som följer vetenskaplig litteratur och besöker konferenser i ett smalare ämnesområde. Jag har haft förmånen att under en handfull år ha fått göra sådan spaning för Gentekniknämndens räkning, och vet att bara själva bevakningen och spaningen i tårtbiten bio- och biomedicinska vetenskaper med anknytning till genteknik tar ungefär en halvtid.

Ingen av de tre stora vetenskapsredaktionerna (SR, SVT, Forskning och Framsteg) har resurser för en  sådan bevakning. De enskilda universiteten anser inte att de har ett sådant uppdrag – forskarna forskar och undervisar, och informationsavdelningarna skriver pressmeddelanden om den forskning som bedrivs på det egna universitetet. Under mina år på Vetenskapsrådets informationsavdelning var uppfattningen mycket klar att själva produktionen av vetenskapsinformation var universitetens ansvar, medan forskningsråden skulle skapa arenor för denna information att möta allmänheten. Sedan dess har emellertid VR bestämt sig för att tänka om radikalt om sin roll i sammanhanget.

Sådan spaning är viktig för att vi ska få en fungerande vetenskapsbevakning i massmedia och offentlig debatt. Den borde snarare vara ett ansvar för staten än för enskilda redaktioner.  Och det är rimligen en uppgift för en nationell aktör, inte för enskilda universitet.

av Henrik Brändén

Bokmärke för permalänk.

Både trackbacks och kommentarer stängda

7 Kommentarer

  1. Skrivet maj 12, 2011 klockan 2:36 e m | Permalink

    Det var ett utmärkt initiativ att ta upp vetenskapsjournalistik på ett seminarium – även om jag gärna lagt upp det lite annorlunda.
    Så här skrev jag då:
    http://tomaslindblad.blogspot.com/2011/05/festivalstamning-i-goteborg.html
    Nu var jag kanske lite väl negativ. Jag ser på ditt referat att det tycks ha ryckt upp sig under debatten.
    Men dagens historia pekar åt det håll jag syftade. Läs gärna denna och kolla länkarna:
    http://tomaslindblad.blogspot.com/2011/05/for-mycket-journalist-for-nature.html
    Det är den där gråzonen mellan etablissemang och granskare som är så förrädisk, och så stark inom vetenskapsjournalistiken.

  2. Henrik
    Skrivet maj 12, 2011 klockan 3:09 e m | Permalink

    Hej Tomas,
    Kul att du kommenterar. Själv tyckte jag det var spännande lyssna på de olika rösterna på seminariet, och inte minst håller jag med dig om att Åsa Larsson (precis som jag lovat mina med-organisatörer) gjorde en mycket bra insats.
    Redan från programmet borde det väl stått klart att det inte bara skulle vara en diskussion inom journalistkåren, utan en bredare diskussion om hela det landskap vetenskapsjournalismen verkar inom.
    Men din grundläggande observation är riktig – även om jag nog ser den från motsatt håll än du: Mellan den aktive forskaren som skriver populärvetenskap och den oberoende journalisten med fast anställning på en redaktion som granskar vetenskapligheten i Lunds universitets nye rektors CV finns en stor mellanzon.
    Där finns universitetens och finansiärernas informationsavdelningar. Där finns sådana som frilansar för både traditionella media och myndigheter/företag.
    Och där simmar också jag, som älskar ett ämnesområde, älskar att skriva, och försöker hitta olika sätt (läroboksskrivande, sy ihop projekt, hitta frilansuppdrag) som gör det möjligt för mig att sprida kunskap om mina ämnen, och de svåra samhälleliga frågor detta reser. Granskande vetenskapsjournalistik är det inte, det jag gör. I vart fall inte i ordets traditionella mening, att granska forskare på samma sätt som andra makthavare. Men minst lika viktig är väl uppgiften att granska vad som sker i olika forskningsområden, och identifiera de samhälleliga frågor utvecklingen reser. Och försöka få till stånd en diskussion i samhället om dem.

  3. Henrik
    Skrivet maj 12, 2011 klockan 3:17 e m | Permalink

    Och ruggigt med det du berättar om Nature! Jag har dock aldrig betraktat deras redaktionella material som journalistik i ordets normala bemärkelse, utan mer som en service med uppdateringar kring viktiga vetenskapliga och vetenskapspolitiska/administrativa händelser. Dvs jag litar på att de i sak är sanna. Men förväntar mig inte att de som skriver där gjort några större ansträngningar att försöka hitta det makthavarna försöker dölja.

  4. Skrivet maj 12, 2011 klockan 5:25 e m | Permalink

    Men titta t ex i det senaste numret som hittills nått mig via eu-systemets svårbegripliga postgång -fr 28 april.
    Hela första avdelningen med rubrikerna News in focus, feature news och Comment är klassisk journalistik av namnkunniga reportrar som Declan Butler och Jo Marchant.
    De artiklarna skulle lika gärna kunnat stå på NYT:s vetenskapssidor.
    Jag minns även t ex Declan Butlers fina journalistiska insats för de dödsdömda bulgariska sjuksköterskorna i Libyen.
    Nature och Science sätter dessutom agendan för en stor del av den etablerade vetenskapsjournalistiken genom sina embargoutskick varje vecka.
    Jag tycker ofta att de gör ett utmärkt jobb, och jag blev förskräckt när jag läste vad Brian Deer skrev.
    Och det är väl här problemet ligger – att man både är forskningens husorgan och ett kommenterande nyhetsorgan.
    Som dessutom gör mycket stora pengar på att publicera resultaten av offentligt finansierad forskning – men det är en annan historia.

  5. Skrivet maj 12, 2011 klockan 9:06 e m | Permalink

    ”Vad är vetenskapsjournalistik?”
    Det är när man skriver om nya upptäckter.

    Bakterier stoppar fetma
    http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2151&artikel=4497130

  6. Henrik
    Skrivet maj 13, 2011 klockan 1:54 e m | Permalink

    Tomas, Från min utsiktspunkt när jag forskade uppfattade jag alltid Nature och Science som ”våra” tidningar, för rapportering av den allra bästa forskningen, och korsinformation mellan olika delar av vetenskapsvärlden om vad som händer hos varandra. Men inte som kritisk granskning av forskarvärlden. Och den bilden har jag burit med mig när jag sedan ägnat mig åt att på olika sätt sprida kunskap om forskning och mina ämnen. Ovärderliga för att få veta en hel del av det riktigt spännande som händer. Men med stora luckor. Och mycket begränsad granskning av verksamheten. Och känslomässigt en del av forskarvärlden, inte av tredje statsmakten! Något som i det sammanhanget förvånade mig under seminariet var att även The Guardians vetenskapsavdelning tycktes uppleva sig ha samma samhörighet – närmast självklart uppleva sig ha en roll i att organisera protester mot brittiska regeringens funderingar att skära ner forskning. Och lika självklart att organisera plats på sin webbsajt för populärvetenskapliga filmer som gjorts av forskningsfinansiärer, institut och andra intressenter.

  7. Skrivet april 16, 2013 klockan 1:40 e m | Permalink

    Hi, just wanted to say, I enjoyed this article. It was funny.
    Keep on posting!