Tack för förtroendet

11/5 -2011

För några dagar sedan avslutades en omröstning på Piratpartiets årsmöte, där jag blev invald i styrelsen.

Jag fick till och med fler röster än två av de pirater jag beundrar allra mest: Rick Falkvinge, som inte bara grundat partiet utan har en fantastisk förmåga att spana ut över världen, upptäcka tendenser och trender i utvecklingen, tolka dessa och visa dem på ett sätt som ställt viktiga delar av min tidigare världsbild på huvudet. Och Mattias Bjärnemalm, som besitter en mycket ovanlig kombination av snabb analysförmåga och handlingskraft.  Jag blir naturligtvis glad över röstsiffrorna, men inser samtidigt vad de är ett resultat av: Att det funnits spänningar, där många av dem som högaktar den ena av mina två ”idoler” haft svårt att fördra den andre, men där mitt namn framstått som acceptabelt för många på bägge sidor.

Lyckligtvis tyder mycket på att dessa spänningar är på väg att lägga sig. Vår nya partiledare Anna Troberg har med ett par vältimade och retoriskt beundransvärda bloggposter sett till att några av de mest infekterade konflikterna upphört att existera. Och jag tror att väldigt många av oss aktiva i partiet nu känner att det måste bli ett slut på tjafset om procedurer och formaliteter om vi ska kunna bygga organisationen tillräckligt stark för att göra ett bra val om tre år.

Jag är nämligen helt övertygad om att Piratpartiet är ett blivande riksdagsparti. Våra frågor har framtiden för sig. Vi är det enda parti som har en analys som gör många viktiga skeenden i samhället idag begripliga, och som har en kompass för hur man ska förhålla sig till dem. Allt eftersom konflikten mellan immaterialrätt och svärmskapande sprider sig till allt större delar av ekonomin, kommer våra frågor att hamna allt mer i centrum, och våra svar kommer att attrahera allt fler människor.

I besvikelsen över resultatet i riksdagsvalet tror jag att många av oss missat att partiet faktiskt redan tagit sig över det hinder, som stoppat de flesta nya partiers väg till riksdagen. Att ta sig in i det allmänna medvetandet, och hamna på journalisternas karta. Piratpartiet har i tre rikstäckande val i rad fått över en halv procent av rösterna. Man kan räkna på ena handens fingrar de partier lyckats med detta utan att redan sitta i riksdagen. Jag tror man bara behöver använda ena handens tumme för att räkna de partier som lyckats med detta utan att efter en tid komma in!

Därför vill jag nu tillsammans med mina blivande styrelsevänner, partiledning och alla andra fantastiska pirater runt om i landet arbeta för att vi ska bli allt fler, allt aktivare och allt bättre politiskt skolade pirater, som ska kampanja oss till en seger i valen 2014 och därefter ta plats i riksdag, landsting och kommuner och där framgångsrikt driva genom våra frågor!

För att det ska vara möjligt måste vi i styrelsen hela tiden föra en dialog med alla aktiva på olika håll i partiet. Så finns något ni medlemmar tycker jag ska tänka på inför styrelsemötena – tala om det för mig! Jag lovar inte att följa alla råd jag får, men att lyssna och tänka efter!

Tack för förtroendet!

av Henrik • Antal kommentarer (2), skriv en kommentar du också!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , .

Etiketterat: ,

Vad är vetenskapsjournalistik?

11/5 -2011

Nu är jag i Göteborg, på den underbara vetenskapsfestivalen. I ett par dagar läser jag nu sagor om bakterier och virus med förskole- och tidiga skolbarn. Men igår var jag på ett stort seminarium om framtidens vetenskapsjournalistik. Trots att jag varit med att organisera och sätta ihop program var det mycket lärorikt för mig. Diskussionerna satte fingret på att det finns så många olika, delvis överlappande men delvis oförenliga, idéer om vad vetenskapsjournalistik är och borde vara:

Nyheter eller berättelser: Många menade att om man ska få läsare, lyssnare och tittare att bli intresserade ska man inte bara rapportera nyheter från vetenskapens värld, utan åstadkomma spännande berättelser.

Kontextualisera och syntetisera: En annan viktig uppgift som pekades ut för journalistiken är att kontextualisera och syntetisera: Sätta in en upptäckt i sitt sammanhang och visa vad den kan ha för betydelse.  Och visa hur rön från olika forskningsfält kan belysa samma fråga.

Populärvetenskap kontra journalistik: Samtidigt finns uppenbarligen en spänning mellan uppgiften att förmedla och berätta om vad vetenskapen kommit fram till, och  att granska forskarna och forskningen. Det framfördes  att forskning och högre utbildning idag är den största tårtbiten av statens verksamhet, att Lunds universitet är en av statens största myndigheter. Men att denna verksamhet inte alls utsätts för samma kritiska journalistiska granskning som andra samhälleliga verksamheter.

Vetenskap eller vetenskapspolitik: Nu tror jag knappast att journalister har så mycket att tillföra granskningen av själva vetenskapligheten i universitetens verksamhet. Det kräver djup kunskap i de forskninsgfält som ska granskas, och akademierna har redan som det är en granskning i flera steg med review av tidskriftsartiklar, opponenter på avhandlingar osv. Däremot finns mycket att göra kring system- och metafrågor. Om maktförskjutningarna inom universiteten. Spänningen mellan resursfördelning via fakulteter respektive forskningsråd. Mellan anslag till enstaka forskargrupper respektive nätverk och starka miljöer. Mellan riktade och öppna utlysningar. Osv.

Vem ska spana framåt: Men en fråga förblev obesvarad: Var i systemet finns ansvaret för att spana framåt? Mycket av det allra intressantaste som sker i forskningen dyker inte upp som en högprofilerad artikel som Science eller Nature skickar ut ett pressmeddelande om. Utan man märker det genom att plötsligt dyker ett antal artiklar upp som pekar i samma riktning i de något mindre prestigefyllda tidskrifterna. Och kanske någon eller några artiklar i de allra mest prestigefyllda, men sällan ackompanjerad av pressmeddelanden och servicepaket för journalister.

För att hitta sådana trender och tendenser behövs ”spanare” som följer vetenskaplig litteratur och besöker konferenser i ett smalare ämnesområde. Jag har haft förmånen att under en handfull år ha fått göra sådan spaning för Gentekniknämndens räkning, och vet att bara själva bevakningen och spaningen i tårtbiten bio- och biomedicinska vetenskaper med anknytning till genteknik tar ungefär en halvtid.

Ingen av de tre stora vetenskapsredaktionerna (SR, SVT, Forskning och Framsteg) har resurser för en  sådan bevakning. De enskilda universiteten anser inte att de har ett sådant uppdrag – forskarna forskar och undervisar, och informationsavdelningarna skriver pressmeddelanden om den forskning som bedrivs på det egna universitetet. Under mina år på Vetenskapsrådets informationsavdelning var uppfattningen mycket klar att själva produktionen av vetenskapsinformation var universitetens ansvar, medan forskningsråden skulle skapa arenor för denna information att möta allmänheten. Sedan dess har emellertid VR bestämt sig för att tänka om radikalt om sin roll i sammanhanget.

Sådan spaning är viktig för att vi ska få en fungerande vetenskapsbevakning i massmedia och offentlig debatt. Den borde snarare vara ett ansvar för staten än för enskilda redaktioner.  Och det är rimligen en uppgift för en nationell aktör, inte för enskilda universitet.

av Henrik • Antal kommentarer (6), skriv en kommentar du också!

Bildning, utbildning, inbillning

31/3 -2011

Kan det vara en slump att SvD har en understreckare om bildning kontra utbildning samma dag som jag råkar få näsan över en broschyr från Göteborgs universitet som presenterar deras ”nya spetsutbildning i humanvetenskaper”,  kandidatprogrammet ”Liberal Arts”? Ett program om vilket initiativtagarna stolt förklarar att de satt sig ner och funderat över vilken slags utbildning de själva egentligen skulle velat ha om universitetsbyråkratier inte lagt hinder i vägen. Och kommit till den revolutionerande slutsatsen: En utbildning som bygger på att man läser de viktiga filosofernas, författarnas och vetenskapsmännens egna texter, och analyserar och diskuterar dem.

Jag läser broschyren, läser om och läser om. Och vet inte om jag ska glädjas eller förfäras. För visst är det bra att vi får en sådan utbildning. Eller snarare, bra att vi kommer att ha en sådan utbildning. Men samtidigt är det så förfärligt just detta att vi måste få en sådan utbildning för att vi ska kunna ha den. Vad har gått snett i vårat samhälle, när ett så självklart upplägg kan marknadsföras som något revolutionerande nytt? Hur kommer det sig att ett program som syftar till bildning och grundläggande analysförmåga Swift Code Actinvest Corporation Limited förses med epitetet ”spetsutbildning”?

I understreckaren pekar historikern Johan Östling på spänningen mellan bredd och djup, och refererar en distinktion mellan ”bildning” som breder ut sig och ”lärdom” som borrar ner sig. Och pekar på att det svenska universitetsväsendet sedan andra världskriget utvecklats mot att premiera borrande som ska leda till nyttiga förmågor.

Som biolog är det lätt att förstå vad han menar: Både under grund- och forskarstudier grävde vi oss allt djupare ner i detaljerna i de experiment som lett fram till dagens bild av hur det levande fungerar. Ofta fokuserades på just de experiment som fick oss att förstå att dagens bild var rättare än den bild som föregick den. Gårdagens bild presenterades mest för att vi skulle förstå varför varför man gjorde just de experimenten. Men mycket sällan sattes det hela in i ett vidare filosofiskt och vetenskapshistoriskt perspektiv. Så vi fick aldrig se hur under århundradenas lopp principiellt mycket olika bilder avlöst varandra, allt eftersom nya experimentmetoder och tolkningsramar utvecklats.

Till exempel det här med att ärva förvärvade egenskaper.  Läser man bara grundböckerna från den tid jag var student får man lätt för sig att det var något Lamarck trodde på 1700-talet, men sedan kom Darwin och redde ut det hela. Slutligen spikade Mendel sista spiken i missuppfattningens kista, och molekylärbiologin bekräftade sedan slutsatserna – arvet bars i ordningsföljden av DNA-bokstäver, dessa kunde bara förändras genom slumpvisa mutationer och följaktligen kunde inte miljön ändra arvsanlagen. De som ens kunde tänka sig att miljön påverkade arvet var dumma i huvudet. Punkt slut!

Hade vi istället för att fördjupa oss i mekanistiska detaljer och experimentmetoder fått titta lite närmare på hur dessa tankar utvecklats skulle vi kanske ha intagit en något ödmjukare attityd. Och följaktligen inte framstått som lika inskränkta, när det nu idag visar sig att det vi fick lära oss i viktiga avseenden var fel. Då skulle vi för det första upptäckt att även Darwin trodde att förvärvade egenskaper kan ärvas – han skapade till och med en mekanistisk hypotes för hur det skulle kunna gå till.  För det andra skulle vi fått veta att denna övertygelse behölls av darwinister långt in på 1900-talet – det var den enda anledning man då kunde föreställa sig till att den utveckling man kunde utläsa i fossil skett gradvis, och inte i språng. (De enda rent genetiska mutationer man i början av 1900-talet kunde studera gav nämligen språngvisa förändringar av egenskaper).  Vi skulle lärt oss att utvecklingslära och genetik förenades först från och med 1920-talet, och vi skulle ha sett att de teorier som då skapades byggde på en föreställning om vad gener är och gör, som ligger mycket långt från dagens.

Om vi hade fått läsa om detta, och samtidigt sett andra exempel på hur den biologiska vetenskapens  verklighetsuppfattning växt fram, skulle vi haft en mycket hälsosammare syn på våra läroböcker. Istället för att betrakta dem som en presentation av slutliga sanningar (som förvisso var inkomplett, och kunde förväntas kompletteras) skulle vi ha kunnat betrakta dem som en stillbild från en dynamisk process, där vetenskapens bild av världen ständigt utvecklas, förskjuts och omvandlas.

Och då hade vi kanske inte blivit så överraskande när det nu visar sig att förvärvade egenskaper kan ärvas, att de ärvs, och att detta kan spela en roll för något så konkret som det ökande antalet människor som drabbas av fetma och diabetes. Inte så att den beskrivning som fanns i våra läroböcker var fel. Men den var inkomplett. (På DNA-molekylerna vet vi nämligen nu att andra kemikalier sitter fästa, att dessa avgör ifall och hur mycket en gen kan användas, och att dessa kemikalier kan både fästas och tas bort som ett resultat av förhållanden i miljön. Och att en del av mönstret av sådana kemikalier kan ärvas.) Det grundfakta vi fick lära oss var bara en del av sanningen. Den slutsats våra lärare såg till att vi drog var fel. Men vi  såg den som en sanning huggen i sten.

Utan bildning riskerar utbildning så lätt att leda till inbillning!

http://www.hum.gu.se/utbildning/grundniva/program/liberal-arts/

av Henrik • Antal kommentarer (8), skriv en kommentar du också!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , .

Etiketterat: , , ,

Jag kandiderar till Piratpartiets styrelse

30/3 -2011

Redan i höstas frågade min vän Göran Widham om han fick nominera mig till Piratpartiets styrelse. Jag tänkte efter länge, och svarade till slut ”Ja”. Sedan hoppade valberedningen av och frågan lades i påse. Men när det för någon vecka sedan åter blev möjligt att  nominera fick jag samma fråga av emma (som bloggar på opassande). Och gav efter lite kortare betänketid samma svar.

Min väg till Piratpartiet

Jag minns precis när den avgörande insikt kom, som fick mig, en 44-årig vetenskapsskribent, läroboksförfattare och socialdemokrat sedan barnsben, att bli piratpartist. Jag satt på ett café i centrala Stockholm, och tjuvlyssnade på några ungdomar som satt med datorer framför sig, och pratade med varandra om de dikter den ena skrev på skärmen, de samtal den andra förde på en chatt och det mail, den tredje just fått från sitt ex. Först kom en behaglig känsla av hur lite människan förändrats av teknikerna, att dagens unga använder mail, chattar, sociala media och externa lagringsplatser till exakt samma saker som vi i min ungdom använde cafébord, anteckningsböcker, brev och telefon.

I nästa ögonblick kom insikten, och då såg jag dem: FRA-mikrofonerna under min ungdoms cafébord.  IPRED-kontrollanterna som letade genom våra väskor efter piratkopierade kassetter. Och datalagringsagenterna, som i postverkets källare gick genom säck efter säck med fotostatkopior av de obligatoriska avsändar- och mottagaradresserna på alla kuvert som lagts i någon gul postlåda.

Då förstod jag plötsligt att det som hänt de senaste åren i Sverige för den yngre generationen varit precis samma sak som jag i min ungdom var så upprörd över att össtyskar och sovjetmedborgare utsattes för.  Under några månader hoppades jag sedan att mitt dittillsvarande parti skulle ta sitt förnuft till fånga, men till slut insåg jag att det inte skulle ske. Så jag tog sats, och hoppade över till Piratskutan, mitt i valrörelsen inför höstens riksdagsval. Och såg till att det blev lite uppmärksamhet kring hoppet …

Om partiets politik och ideologi

Det diskuteras om och hur partiet ska bredda sin politik. Jag är övertygad om att vi gjort ett klokt val när vi fokuserar på informationspolitik och integritet. Dels av taktiska/strategiska anledningar: Så länge vi inte har över 20% av väljarna ligger vår chans att få gehör i våra kärnfrågor i att kunna sälja våra röster i övriga frågor dyrt.  Dels av mer ideologiska skäl: skärskådar man vad som sker i samhälle och ekonomi växer en allt viktigare konfliktyta fram mellan ”traditionellt” företagande som skyddas av immaterialrätt, och den nya tidens skapande i svärmar, som snabbt kan utveckla nya värden genom att inte bindas fast i immaterialrättsliga trasselsuddar. Piratpartiets framtid ligger i att vara den kraft i samhället som ser denna nya konfliktyta, och tar ställning för det nya, mot det gamla. Den ligger inte i att gräva ner sig i  1800-talsideologiernas skyttegravar.

Det betyder inte att jag tycker att partiet bara ska driva frågor om övervakning, immaterialrätt och open access/ open source lösryckta ur sitt sammanhang. Tvärt om, så bör vi använda de närmaste tre åren till att noga fundera genom vad denna grundsyn betyder för en rad olika politikområden. Vad det betyder för utbildning, i synnerhet på gymnasium och högskola, har många redan funderat en hel del över. Men vad betyder det för barnomsorg? För äldreomsorg? För stöd åt funktionshindrade? För fysisk planering? Partiets grundvärderingar ger naturligtvis inte svar på alla de frågor vi ställs inför i kommunala styrelser och nämnder efter nästa val. Men på en del av dem!

Om partiets organisation

Ska partiet om tre år klara av att driva två viktiga valrörelser, skicka en välförberedd delegation till riksdagen och dessutom ta plats i hundratals kommun- och landstingsfullmäktige måste vi bli bättre på att ta hand om nya medlemmar, utbilda dem och få in dem i lokal konkret verksamhet.  (Jag har därför tackat ja till att vara med i den nya studiegrupp, som ska sätta ihop kurser för aktivister och funktionärer runt om i landet.)

Partiet har en styrka i att vara snabbmobiliserat, och snabbt kunna fatta viktiga beslut. Priset för detta har dock varit en ryckighet (som i längden kan bli skadlig för partiet), att många upplevt partiet som alltför centralstyrt och att beslutsgångarna varit otydliga och oförutsägbara. För att bara ta ett exempel borde det vara ett minimikrav i ett demokratiskt parti att det god tid i förväg ska vara fastslaget och känt när och av vem ett valmanifest ska antas.

Kommer jag in i styrelsen vill jag därför hjälpa till och skapa en större stabilitet och tydlighet, och bättre långsiktig planering av styrelsens arbete. Så att viktiga organisatoriska och politiska frågor börjar diskuteras och förberedas så god tid i förväg, att man hinner med den nödvändiga diskussionen (och att hitta möjliga kompromisser) innan det blir dags att rösta.  Jag tror inte för ett ögonblick att PP bör kopiera socialdemokratins Swift Code Acta Kapitalforvaltning Filial Till organisation. Men jag tror att vi kan få en mycket välfungerande syntes om erfarenheter från gammalmodiga ”stabila” folkrörelser möter och korsbefruktar andras erfarenheter av direktaktivism, svärmande och näringslivsinspirerat management-tänk.

Vad jag kan bidra med

Jag tror jag har tre erfarenheter som kan vara värdefulla för partiet:

1) Jag formades före dator- och internetrevolutionen. För mig som växte upp med skrivmaskin och vinylskivor är det till exempel inte känslomässigt självklart att information kan ryckas loss från det medium som bär informationen och läggas någon annanstans  – det är något jag måste tänka efter för att inse.  Däri liknar jag de flesta i min (och äldre) generationer. Därför är det rätt lätt för mig att se varför vi ofta misslyckas med att förklara våra åsikter och värderingar på ett sätt som gör dem begripliga för min och mina föräldrars generation. Men det gör det också lätt att se hur vi skulle kunna uttrycka oss, för att nå fram till dem. (Om det har jag skrivit bland annat här, här och här!)

2) Jag har i många år arbetat med att skriva om och förklara vetenskap. Det gör dels att jag möjligen utvecklat en viss förmåga att förklara komplicerade saker pedagogiskt, något som partiet kanske skulle kunna ha nytta av.  Dels har det lett till att jag från egna erfarenheter kan berätta (se här, sid 10-11) hur mycket större genomslag jag fått för mitt skrivande när det kopplas bort från de traditionella förlagens affärsmodeller. Men eftersom jag periodvis haft betydande delar av mina inkomster från royalties kan det vara svårt för upphovsrättslobbyn att avfärda mig som ”tjuv” eller ”snyltare” i sådana diskussioner.

3) Jag har långa perioder varit mycket aktiv både politiskt och i andra organisationer: studieledare i SSU-distrikt, kassör i studentförbund, kassör i Ungdomens Hus, sekreterare i Svenska föreningen för Vetenskapsjournalistik, i sammanlagt fyra år talman för kårfullmäktige i Umeå, ledamot i kommunfullmäktige och kommunala styrelser och nämnder … Jag har varit med och planerat valrörelser, utvärderat valrörelser, deltagit i en inre cirkel då listor inför kommunala val och till styrelser och nämnder gjorts upp. Det har gett mig en hel del erfarenheter och kunskaper om hur man ska göra för att beslut ska fattas demokratiskt (och hur man INTE ska göra …). Både på det mer formella mötestekniska planet, och hur man ska organisera beslutsprocesser, så att människor inte känner sig överkörda och beslut uppfattas som legitima.

Vill ni, kära medlemmar i Piratpartiet, ha mig i styrelsen lovar jag att göra mitt allra bästa för att leva upp till förtroendet. Om inte finns det många andra spännande sätt jag tror jag kan göra nytta på!

av Henrik • Antal kommentarer (6), skriv en kommentar du också!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , .

Etiketterat: ,

Rätt att vaccinera mot den nya influensan!

30/3 -2011

Det visar sig nu att de barn och ungdomar som vaccinerades mot den nya influensan förra vintern har fått fyra gånger högre risk än andra barn att drabbas av narkolepsi. Det rör sig om fyra barn av hundratusen, alltså drygt femtio personer.

För de drabbade är det naturligtvis en tragedi. Ändå är det vilseledande att som ekot sända en intervju med ett barn, som säger att om hon inte tagit sprutan hade hon varit frisk nu. Det kan varken hon eller ekot veta. Vart fjärde av de barn som insjuknat skulle ha gjort det vaccineringarna förutan.

I SvD hävdar Inger Atterstam åter att ingen svarar på hennes fråga, varför massvaccinationen över huvud taget sattes igång. Mig förefaller det som att hon inte klarar av att lyssna, då det berättas och förklaras både för henne och oss andra:

  1. Influensaviruset förändrar sig varje år lite grann, så den immunitet man har mot förra årets influensa fungerar inte så bra mot årets virus. Men man har ett visst skydd. Man kan därför klara sig utan att insjukna. Och de som insjuknar och har ett starkt immunförsvar får en rätt mild sjukdom. Därför vaccineras bara dem med försvagat Swift Code Acta Bank ASA immunförsvar (exempelvis äldre) för den vanliga säsongsinfluensan.
  2. Några gånger per sekel dyker dock upp ett influensavirus som skiljer sig kraftigt från tidigare virus. På grund av att virus hoppat mellan arter, eller blandat arvsanlag mellan virus som levt hos olika arter. De gånger vi  kunnat se detta hända har människornas immunitet inte varit alls lika bra som vanligt på att skydda mot influensan, och den har skördat miljontals dödsoffer. Tiotals miljoner under spanska sjukan 1918-19. Och några miljoner under asiaten 1958 och Hong-Kong-influensan 1968.
  3. När ett nytt influensavirus dök upp våren 2009 visade det sig vara en helt ny blandning av olika virusslag som tidigare levt hos olika arter. Viruset spred sig mycket snabbt över världen, och till en början rapporterades om många dödsoffer. Det var därför helt enligt reglerna, och dessutom både rimligt och självklart att WHO klassade det hela som en pandemi. (Pandemi är en epidemiologisk term som har att göra med spridningen av ett smittämne, inte med dess farlighet.)
  4. Eftersom Sverige lagt ner sina egna vaccinfabriker hade vi tecknat avtal med andra länders att vid händelse av en pandemi å ena sidan få komma långt fram i kön och få köpa vaccin åt hela befolkningen, och å andra sidan förbinda oss att göra detta. Så då WHO hade klassat spridningen som en pandemi var Sverige förbundna att köpa vaccin till hela befolkningen. Frågan var då vad vi skulle göra med vaccinet.
  5. Å ena sidan visade sig viruset när det kom till Europa hos de allra flesta orsaka en mycket lätt sjukdom, lindrigare än tidigare års influensor. Å andra sidan blev ett litet antal insjuknade väldigt dåliga – mycket sämre än vid normala influensor. Därtill fanns från tidigare epidemier skäl att misstänka att viruset kanske kunde förändras ytterligare under epidemiens gång, och bli mycket elakare.
  6. Man stod då inför ett komplicerat avvägande: den inte obefintliga risken för att viruset skulle återkomma i en elakare variant, som vaccinet skulle kunna skydda befolkningen mot fick vägas mot risken för biverkningar om man startade en massvaccination. Vilket beslut man skulle fatta var inte självklart – och olika länder fattade olika beslut.
  7. I Sverige valde man att gardera sig för en (möjligen liten) risk för en stor katastrof, och ta den (möjligen något större) risken för att ett mindre antal människor skulle drabbas av biverkningar. Något jag tycker i grunden var både förklarligt, försvarligt och riktigt.

Vi vet att den nya influensan skördade ett antal dödsoffer innan massvaccinationen startade. Dagens undersökning säger ingenting om hur många fler som skulle ha dött om man inte vaccinerat. Inte heller säger den någonting om vad som skulle ha hänt ifall farhågorna hade besannats att viruset kunde mutera och ge en mycket allvarligare sjukdom. Vilka anklagelser skulle inte i så fall ha riktats mot sjukvårdsmyndigheterna för slapphet och ignorans, ifall man inte vaccinerat. Men som bloggaren Cornucopia skrev redan i somras: Otack är den proaktives lön!

av Henrik • Antal kommentarer (20), skriv en kommentar du också!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , .

Etiketterat: ,

Läkemedelsindustrins kris, patent och framtidens mediciner

28/3 -2011


Aldrig tidigare har det sprutat fram så mycket forskningsresultat som pekar mot nya sätt att behandla och bota sjukdomar. Men många tvivlar på att universitet och läkemedelsindustri kommer att klara av att förvandla de nya idéerna till läkemedel, som verkligen fungerar. I vart fall med dagens affärsmodeller.  Systemet för att utveckla nya läkemedel har helt enkelt nått vägs ände, menar bland andra redaktionen för den ledande branschtidskriften Nature Biotechnology.  Så vad ska man göra? Låta staten att över delar av utvecklingen? Eller låta marknaden fortsätta styra, och locka med subventioner eller längre patentskydd? Bägge förslagen hörs i den internationella debatten. Helt uppenbart en fråga där politiska värderingar borde spela en roll!

Problemen i systemet märks på flera sätt:

  • De stora företagens patent på olika storsäljande läkemedel går ut på löpande band, och det dyker bara upp enstaka principiellt nya läkemedel, som kan ersätta dem som ”kassako” för företagens enorma forsknings- och utvecklingsavdelningar. De stora läkemedelsföretagen har idag inget bra svar på frågan: Vad ska finansiera den fortsatta forskningen och utvecklingen om 10-15 år.
  • Inte minst från svensk horisont ser man en enorm ryckighet i läkemedelsföretagens satsningar på forskning och utveckling. Ena dagen satsar man stort på ett visst område, och anställer horder av forskare. Andra dagen strukturerar man om verksamheten, och flyttar hela forskningsområden till ett annat land – eller lägger ner dem helt.
  • Samma kortsiktighet ser man i läkemedelsföretagens relation till mindre bioteknikföretag. Ena dagen avskedar man sina egna forskare och uppmanar dem att starta eget. Andra dagen köper man upp halvstora forsknings- och utvecklingsföretag, som fått fram en eller att par tänkbara läkemedel till en första prövning. Tredje dagen lyfter man in dessa läkemedel i det egna företagets verksamhet, och lägger ner all den övriga spännande forskning och utveckling det mindre företaget ägnat sig åt.

Hur kommer sig detta? I marsnumret av Nature Biotechnology intervjuas Gary Pisano från Harvard Business school (inte open access) och investeraren Stelios Papadopoulos (inte heller open access) om utvecklingen för bioteknik- och läkemedelsföretagen. I grunden för bägges resonameng ligger samma förklaring: Läkemedelsutveckling har idag blivit en allt mer långsiktig verksamhet, samtidigt som investerare vill ha allt snabbare avkastning.

Forskning och utveckling av läkemedel tar helt enkelt så lång tid att det inte riktigt passar ihop med det sätt marknadsekonomin idag fungerar, där de flesta aktieägare är kapitalförvaltare, som vill ha snabb avkastning på sina pengar. Ty de pengar man idag satsar på forskning och utveckling i ett läkemedelsföretag ger ingen ökad försäljning de närmaste åren. Men möjligen om 15 eller 25 år.

Detta problem har blivit allt mer kännbart med den utveckling som gjort att nya läkemedel allt mer sällan upptäcks genom ”trial and error” och allt oftare genom grundforskning, som ger idéer om målsökande läkemedel, som sedan varsamt måste designas och testas. Samtidigt som utvecklingen bland investerare gått mot att begära allt snabbare resultat, och snabbare avkastning.

Inte har det heller hjälpt företagen att den amerikanska läkemedelsmyndigheten under Swift Code Acta Asset Management ASA senaste decennierna höjt ribban för att tillåta nya läkemedel: toleransen för biverkningar sjunker, kraven på omfattande tester ökar, och kraven är numera att det nya läkemedlet ska vara bättre än tidigare, inte bara likvärdigt.  Naturligtvis bra från patientsäkerhetssynpunkt. Men det minskar antalet nya läkemedel som kan börja säljas. Och det minskar incitamenten för företagen att börja utveckla nya.

Därtill kan företagen inte längre på samma sätt som tidigare räkna med stora framtida försäljningar om de skulle få fram ett nytt läkemedel som är bättre än de tidigare. I alla rika länder skär man i läkemedelskostnader, vilket inte bara betyder att man styr över användningen av preparat som inte längre skyddas av patent från de forskningsintensiva företagens något dyrare preparat till generikaföretagens billigare, utan också att man successivt höjer ribban för att sätta in nya dyra (=patentskyddade) läkemedel.

Hur ska denna situation hanteras? Efter att ha bläddrat genom debatt och nyhetsrapportering  under de senaste månaderna har jag bland annat stött på följande tankar eller strategier:

Läkemedelsföretag skapar filialer i akademierna: Flera läkemedelsföretag har senaste tiden meddelat att de tänker etablera direkta samarbetskanaler med forskare på universitet och högskolor. Till exempel genom att sätta upp utvecklingsavdelningar ute på universiteten dit forskare med bra idéer kan komma, och driva gemensamma utvecklingsprojekt.  Nature Biotechnology frågar dock: Kan läkemedelsföretagen verkligen ersätta tusentals avskedade forskare, genom att bygga upp samarbeten med några dussin nya?

Staten ska genomföra en större del av utvecklingen: Flera debattörer menar att stater och icke-kommersiella stiftelser måste ta ansvar för en större  del av vägen från grundforskning till läkemedel.  Man måste se till att de akademiska forskarna inte bara får råd att peka ut en grupp ämnen som kanske skulle kunna vara intressanta som läkemedel, utan har muskler att leta reda på några av de ämnen som verkligen fungerar, testa dem på försöksdjur, och kanske till och med starta de första testerna på patienter. Innan projektet tas över av läkemedelsföretag, som är experter på att finslipa ämnena, och testa dem på stora grupper patienter. Min stilla undran är hur de som kräver ett sådant ökat ansvar för skattebetalarna samtidigt kan argumentera för att läkemedelsföretagen ska få fortsätta ha ensamrätt och patentsskydd för läkemedlen. I vilket fall rapporterades i januari att världens största finansiär av medicinsk forskning, amerikanska National Institutes of Health, ska göra en dramatisk omorientering, och inte bara ägna sig åt (och stödja) grundforskning, utan bygga upp ett antal stora institut för  så kallad translationell forskning (jargong för omvandling av idéer från forskningslaboratorier till läkemedel och metoder användbara i klinisk verklighet).

Subventionera industrin: I sin ledare ifrågasätter Nature Biotechnology  om akademierna verkligen är bättre än läkemedelsföretagen på att hitta och välja ut de tänkbara projekt, som har störst chanser att utvecklas till användbara och säljbara läkemedel. Tidskriften föreslår därför hela utvecklingskedjan ska ligga kvar i industrin, men subventioneras av staterna. Exempelvis kunde statsmakten välja ut ett antal diagnoser, där man anser det vara särskilt viktigt att nya läkemedel utvecklas, och sedan antingen förlänga tiden ett företag får ensamrätt på de läkemedel de tar fram för de diagnoserna, eller gå in och subventionerar de kliniska prövningarna av de preparat som fås fram.

Mycket hänger naturligtvis på de beslut som fattas om detta i USA. Men det hindrar inte att vi i Sverige också borde fundera över hur vi vill förhålla oss till detta. Inte minst eftersom vi faktiskt fortfarande har en stor läkemedelsindustri, och många livaktiga bioteknikföretag, som ägnar sig åt forskning med förhoppning att  sedan kunna sälja idéér eller preparat till läkemedelsföretagen.  Att samhället på något sätt måste gå in och ta ett större ansvar förefaller uppenbart. Men ska det ske genom att här och nu satsa mer statliga pengar på de delar av forskningen som industrin hittills stått för? (Och ska man i så fall kräva något i gengäld av företagen, t ex när det gäller patent?). Eller ska man, som Nature Biotechnology föreslår, skjuta kostnaderna på framtidens skattebetalare eller läkemeddelsköpare, genom att ge företagen förlängda patenttider?

Det här är som synes inte bara en teknisk fråga. Den är laddad av värderingar. Både kring offentligt kontra privat, och kring patent och immaterialrätt. Det är helt enkelt en politisk fråga!

av Henrik • Antal kommentarer (6), skriv en kommentar du också!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , .

Etiketterat: , , ,

Vart går vetenskapsbevakningen?

18/3 -2011

Vi lever i en tid när vetenskap blir allt viktigare för samhället: Allt mer av samhällsutvecklingen drivs av vetenskap. För allt fler av de stora ödesfrågorna (klimat, global livsmedelsförsörjning mm) behöver vi vetenskapen både för att ta ut färdriktning, och hitta lösningar. Forskningen i sig reser dessutom allt fler viktiga etiska och samhälleliga frågor (Välja barn? Vem ska få se dina gener?) Aldrig har det varit viktigare än nu att alla medborgare får goda möjligheter att följa och sätta sig in i vetenskapens framsteg.

Men vad händer? Våra stora tidningar avskaffar sina vetenskapsredaktioner. De skär ner vetenskapsbevakningen.  Public Service står inför stora neddragningar, och då ligger den ambitiösa vetenskapsbevakningen i riskzoonen.  Vetenskapsrådet har abdikerat från det ansvar man tidigare tagit för nationell vetenskapsinformation, och säger sig framöver främst satsa på information om den forskning man själva finansierar.  (De ambitiösa informationsprojekt, där man tidigare spelat en pådrivande roll, Swift Code ACT Management Limited drar man sig successivt ur.) Forskningsrådet för jordbruk och miljö (Formas) lägger ner sin informationsavdelning.

Så vad kommer att hända med vetenskapskommunikation och vetenskapsjournalistik? Den frågan ställer vi på ett seminarium som Jan Riise, Jan-Olov Johansson, Jonas Förare och jag satt ihop till invigningsdagen på Vetenskapsfestivalen i Göteborg. Kom gärna och lyssna på vad DNs Karin Bojs, arkeologibloggaren Åsa Larsson och NIHs information director John Burklow har att säga om utvecklingen. Lyssna på den norske komikern Harald Eia och den brittiska TV-producenten Alex Connoc, som berättar om nya sätt att skildra vetenskap. Och hör vad olika makthavare på universitet, mediahus och forskningsfinansiärar har att säga om framtiden.

Läs mer om konferensen, och anmäl dig här. Vi ses i Göteborg!

av Henrik • Antal kommentarer (3), skriv en kommentar du också!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om .

Etiketterat:

Blogg-upphåll

16/3 -2011

Under senaste månaderna har jag inte haft ork att blogga så mycket. Bland annat har det berott på att två tunga andra skrivprojekt legat över mig, och att all skrivkraft gått till dem:

  • Den årliga rapporten över genteknikens utveckling, som jag deltar i att skriva för Gentekniknämnden, och som snart kommer att släppas på deras hemsida. Den tog det mesta av min tid och skrivkraft under januari.
  • En ny lärobok i biologi för gymnasiet, som jag är med och skriver för Natur och Kultur, som ska komma ut under våren, och där det senaste månaden varit fullt upp med en massa ändringar och omskrivningar, som säkert kommer att hålla på någon månad till.

Men dessutom har jag hamnat i ett sådant där spännande, kreativt läge, som uppstår när den som dittills betalt en för ett stort arbete upptäckt att den inte kan eller vill fortsätta göra det.  Jag avslutar nu mitt bevakande för Gentekniknämnden. Och är mitt inne Swift Code ACS Broker Services Limited i att tänka ut och argumentera för andra projekt, som kan sysselsätta mig i framtiden. Något som tar en hel del av den energi som blivit över efter skrivandet. Exakt vad som trillar ut ur det hela vet jag inte än. En sak är dock säker: Spännande och roligt blir det!

av Henrik • Inga kommentarer ännu, skriv den första!

Historia skrivs i Kairo

11/2 -2011

I kväll gråter jag glädjetårar för egyptierna, och deras framgång i kamp för demokrati, tolerans och värdighet.  Kvällens händelser vänder ett blad, inte bara i Egyptens historia, utan möjligen också i hela världens.

Ty för det första visar dagens händelser att den moderna informationstekniken när det kommer till ett riktigt skarpt läge ger mer styrka åt de många enskilda människor som upptäcker Swift Code Across Wealth Management O C P A S att de vill samma sak, än den ger till de gamla makthavarna. Och via satelit-TV ser hundratals miljoner människor att detta är verklighet, inte teoretiska spekulationer. Maktbalansen mellan folken och kvarvarande despoter kommer måhända aldrig mer att bli vad den varit. Leve sociala medier!

För det andra skulle det inte förvåna mig om framtidens historieböcker kommer att se dagens händelser som en parallell till Berlinmurens fall: Plötsligt visar det sig att den stora supermakten inte klarar av att hålla sina klientstaters korrumperade och förtryckande regimer bakom ryggen. Att supermakten inte klarar av att garantera fortsatt maktinnehav till dem som tidigare ställt upp med allehanda både renare och smutsigare tjänster. Något som naturligtvis noteras i huvudstäder som Amman, Riyadh, Islamabad. Och kan få stora effekter för USAs  förmåga att i framtiden driva genom sin vilja.

av Henrik • Antal kommentarer (2), skriv en kommentar du också!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , .

Etiketterat: , , ,

Genteknik året som gick I

7/2 -2011

Anledningarna till att jag inte hunnit skriva något här på länge är tre.  Två återkommer jag till. Den tredje är att jag varit fullt upptagen med ett stort skrivarbete: att omvandla 600 abstracts av vetenskapliga artiklar till 30 sidor rapport om genteknikens utveckling under 2010. Ett arbete som skulle vara klart idag. Och som det faktiskt inte lönar sig att börja skriva på före årsskiftet, eftersom saker som händer i slutet av december ofta sätter saker som hände i februari eller juli i förändrat ljus.

Så vad har jag skrivit om? Idag ska jag några glimtar om vad som hänt med genteknik i industri under året:

Ett spännande tema är att mängder av forskare och företag utvecklar nya smarta sätt att tillverka influensavaccin med genteknik: Traditionellt sprutas virus in i hönsägg, som får bilda nya viruspartiklar som används som vaccin, men med den metoden tar det bortåt ett halvår från det en ny variant av viruset isolerats, tills man kan bilda stora mängder vaccin. Den tiden halveras med nya metoder att tillverka vaccin genom att stoppa in genen för något virusprotein i  celler från en fjärilslarv, eller i tobaksplantor, och låta dessa tillverka vaccinet.  Flera vacciner tillverkade på detta sätt har testats i stor skala under förra influensasäsongen.  Flera forskargrupper arbetar också med att på liknande sätt få fram ett vaccin, som skyddar även mot kommande års influensor. Genom att utnyttja de små delar av viruset som inte förändras så mycket år från år.

Silkesmaskar: Några forskare använder silkesfjärilens larv för att bilda influensavaccin, och har då satt in genen på ett sådant sätt att virusproteiner bara bildas i silkeskörtrlarna, så att vaccinet hamnar tillsammans med silkestråden i puppan, och klan renas fram därifrån. (På liknande sätt tillverkas för övrigt sedan länge i Japan två mediciner för husdjur, som på helt andra sätt hjälper hundars och katters försvar mot olika virus på traven. ) Forskare som arbetar med silkesmaskar testar också att modifiera själva de proteiner som bildar silkestråden, för att skapa material med helt nya egenskaper.

En annan slags tråd forskare är intresserade av är spindelvävstråd, som även den beskrivs av proteiner. Tråden är starkare än stål, men mycket töjbarare, och skulle därför vara intressant för både industri och militär. Man har därför försökt sätta in genen för spindelvävsproteiner i olika levande varelser för att få dessa tillverka proteinerna, men då kletar proteinerna ohjälpligt ihop med varandra istället för att bilda jämna trådar. Under året har dock en svensk och en tysk forskargrupp kommit den mekanism proteinerna använder för att inte kleta ihop sig på spåren. (Genom att bestämma det exakta tredimensionella utseendet av proteinet). Så hoppet ökar om att med tiden lära genmodifierade celler eller andra varelser spinna spindelvävstråd i stor skala.

Stort just nu är biobränslen. En massa rörsocker och majsstärkelse används idag för att jäsa alkohol, som används som bränsle. Helt puckat, enligt min mening, när vi knappt har tillräckligt med åkermark på jorden för att odla mat. Därför är det bra att danska genteknikföretag letat reda på gener som beskriver enzymer som kan klippa sönder cellulosa till socker, som jästceller sedan kan omvandla till alkohol. Så man kan göra bränslet från blad, strån och flis, istället för av livsmedel. Fram till i somras var dock dessa enzymer så dyra, att det inte fanns någon ekonomi i en sådan användning. Men i somras hade man pressat kostnaderna och fått upp deras effektivitet så mycket, att det blivit ekonomiskt lönsamt att göra alkohol från flis och blast.  Samtidigt arbetar forskare med att sätta in gener för sådana proteiner direkt in i de jästceller, som gör alkohol.  Så att de kan börja jäsa alkohol från blast Swift Code Acorn Capital och flis i ett enda steg.

av Henrik • Antal kommentarer (2), skriv en kommentar du också!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , .

Etiketterat: , , , ,

Den viktiga striden är här och nu!

21/12 -2010

Idag ser vi att det är via internet vitryssar får veta vad som händer i deras land. Och att det är via internet, som demokratikämpar kan hålla kontakt med varandra. Vi vet att ett internet bortom regeringarnas kontroll spelade en viktig roll för revolutionerna Swift Code ACM Investments Limited i Georgien, Ukraina och Serbien.  Och vi vet att internet ger ovärderlig information och kommunikationsmöjligheter för kinesiska oppositionella.  Många samhällsvetare menar att internet varit avgörande för att demokratin under det senaste decenniet brett ut sig, och att taket i kvarvarande diktaturer höjts.

Därför är det inte förvånande att diktaturer från höger till vänster gör sitt bästa för att hindra sina medborgare från att skaffa information, dela med sig av information och bygga kontakter, nätverk och organisationer på nätet. Vi läser om att Vitryssland skärper kontrollen över nätet. Hur den kinesiska regimen försöker blockera medborgarnas möjligheter att hitta misshagliga sidor. Att den egyptiska regimen slår ner på frispråkiga bloggare.

Det är i detta perspektiv man bör se de senaste veckornas uppståndelse kring Wikileaks.

Den fråga som ligger i botten är därför varken vad Julian Assange och två kvinnor egentligen gjort mellan lakanen under Julians vistelse i Sverige, eller ifall något dokument Wikileaks publicerat möjligen kan ytterligare öka risken för någon amerikansk eller svensk soldat i Afghanistan. Den grundläggande fråga som idag står på spel är något mycket viktigare än så: Ska de demokratiska länderna göra gemensam sak med de kvarvarande diktaturerna för att strypa möjligheterna att fritt sprida information på internet? Eller ska vi i väst även i praktiken stå upp för de värderingar om frihet, öppenhet och demokrati, i vars namn vi bekämpar fundamentalism, intolerans och terrorism?

Ty vad är Wikileaks? Jo, det är en webbsajt, som publicerar dokument, som olika ”läckor” lämnar ut till redaktionen. Just den typ av dokument som grävande journalister i etablerade media i alla tider nosat efter.  Just den typ av läckor, som journalisterna på etablerade media alltid tagit emot hemliga dokument ifrån.

Wikileaks publicerar inte dokumenten direkt. Först görs ett omfattande arbete med att välja ut de dokument som har allmänintresse, och ta bort uppgifter som kan skada enskilda.  Bara en bråkdel av de dokument som når wikileaks har därför hittills kunnat läggas ut. Men där de lagts ut har resultatet blivit att vi medborgare inte längre är utlämnade till journalistens urval och tolkning av det dokument han eller hon har läst. Vi kan läsa själva, välja själva vad vi tycker är viktigt, och själva dra våra egna slutsatser. För detta arbete fick organisationen bland mycket annat The Economist/Index of Censorship New Media Award 2008 och Amnesty Internationals Human Rights Reporting Award 2009.

Trots detta ser vi idag i Sverige en märklig, ohelig allians mellan den amerikanska säkerhetstjänsten, som vill stoppa och diskreditera Wikileaks, och många etablerade svenska journalister, som vill slå vakt om sin egen yrkesgrupps fortsatta privilegium att välja ut vilka fakta och missförhållanden medborgarna ska få kännedom om, och vilka vi mår bäst av att inte få veta. Där journalisterna inte verkar förstå att de genom att jamsa med i den amerikanska propagandan sågar av den gren de själva sitter på.

För det som offras om man skulle lyckas stoppa Wikileaks (och i förlängningen andra, liknande sajter) är inget annat än två omistliga delar av informationsfriheten: Möjligheten att lämna ut dokument som avslöjar missförhållanden, och rätten att föra vidare och sprida uppgifter. Även om de är besvärande för mäktiga stater.

Därför är det som sker i Sverige idag fullkomligt obegripligt för mig: Samtidigt som media fylls av intressanta och ofta också mycket viktiga avslöjanden, där materialet kommer via Wikileaks, reagerar det etablerade samhället bara med gäspningar åt att mäktiga krafter, uppenbarligen den amerikanska utrikes- och säkerhetstjänsten, gör sitt bästa för att krossa en misshaglig nyhetskanal.

  • Någon har pressat de dominerande kanalerna för att överföra pengar att vägra förmedla betalningar till Wikileaks:  Såväl Visa och Mastercard har förmåtts att sluta förmedla sådana betalningar. Likaså den dominerande betalfunktionen på internet (PayPal). Därtill stänger de australiensiska myndigheterna med mycket kort varsel det postkontor, där Wikileaks har ett postfack, dit bidragsgivare hittills kunnat skicka checkar.
  • Tjänstemän vid amerikanska UD förklarar för universitetstudenter, att om de i framtiden vill ha bra jobb i statsförvaltningen gör de klokast i att inte diskutera Wikileaks på sina bloggar och twittrar.
  • Den svenska server, där Wikileaks ligger, har utsatts för attacker av en sort som för att lyckas kräver en samordnad insats från tiotusentals nätaktivister, eller en mäktig stats alla muskler.

När jag läste att Visa och Mastercard samtidigt blockerat Wikileaks trodde jag att måttet var rågat. Att nu skulle svenska journalister och politiker inse att viktiga värden var hotade.  Men dominerande svenska opinionsbildare sade inte pip. Ledande politiker förefaller betrakta det hela som nödvändigt eller oundvikligt. Dominerande opinionsbildare likaså. Och i det konsensusinriktade  svenska samhället håller därför alla tyst, och de flesta förefaller tänka att eftersom alla politiker och opinionsbildare accepterar det hela kan det ju inte vara så farligt …

Och då går en iskall dejavu-upplevelse längs min ryggrad. Jag var inte med, men jag har läst och hört om det. Bosse Lindqvists lysande undersökningar om hur hela svenska folket kunde förmås att acceptera tvångssteriliseringarna. Gitte Serenys beskrivningar av hur det tyska folket gradvis förmåddes att acceptera urskiljandet och försvinnandet av grannar och bekanta med judiskt ursprung. Rudolf Höss förklaring till varför han samvetsgrant utförde sina åligganden som kommendant i Auschwitz.  Någon auktoritet säger att det hela är nödvändigt, för att lösa eller undvika ett allvarligt problem. Man känner kanske lite olust. Men när andra auktoriteter stämmer in, eller mumlar medhållande, och inga andra auktoriteter säger att det är fel, litar man på dem. Tittar åt ett annat håll. Och försöker låtsas som att det hela inte händer.

Så låt oss öppna ögonen för att vad som pågår nu är en  avgörande och viktig strid om principen om öppen och fri informationsspridning i den demokratiska delen av världen.  Accepterar vi att USA stryper Wikileaks idag kommer det bara att vara en grad- och inte en principskillnad mellan västvärldens och Kinas sätt att behandla det fria informationsflödet på internet. Då accepterar vi principen att stater ska få bestämma vilken information vi ska få läsa, vilken vi ska få sprida, och därmed vad vi får säga till varandra. Inte bara i Vitryssland och Kina. Utan också i Sverige och USA!

En enda, ensam röst har från det politiska etablissemanget stått upp för informationsfriheten dessa dagar. Heder åt moderaten Karl Sigfrid!

av Henrik • Antal kommentarer (17), skriv en kommentar du också!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , .

Etiketterat: , ,

Böcker utan förlag?

15/12 -2010

Jag har ett manus till en roman liggande i skrivbordslådan. Eller snarare, på minnesstickan. Och upptäckte när jag nyligen satt på ett café med en kompis att hon hade detsamma. Bägge har vi en del putsande kvar. Bägge är vi mycket tveksamma till om vi vill ge rätten att ge ut våra alster till förlag, som uppför sig som dagens i debatten om upphovsrätt.  Bägge, upptäckte vi, leker därför med tanken att den dag vi blir färdiga försöka kränga boken elektroniskt, utan att blanda in några förlag, som skulle kunna få för sig att stämma folk för att de varit ivriga att få tag på det vi skrivit.  (Och som för övrigt nog är på väg att gå samma öde till mötes som musikindustrin.)  Men en rad frågor reser sig då framför mig:

Vem ska redaktera och formge? För att omvandlas från ett kladdigt manuskript till en bok som är njutbar att ha framför ögonen i en fåtölj behövs både en redaktörs och en formgivares arbete. Den rent visuella skillnaden mellan ett manus och en formgiven boksida är uppenbar för alla, men de som inte har varit med under en bokproduktion har nog svårt att föreställa sig hur mycket arbete redaktörer lägger ner på själva texten: hitta och rätta till språkliga egenheter som irriterar, men lämna kvar dem som gör texten njutbar och intressant. Leta reda på alla förvirrande och missledande skrivfel. Föreslå radikala strykningar och omstuvningar.

Hittills har både redakterande och formgivning varit professionella kompetenser som bott hos de traditionella förlagen. Hur ska de utföras om man går förbi dem? Kommer grundläggande formgivning och typografi i framtiden att bli en del av författandets hantverk? Kan Swift Code ACL Securities CO LTD ett nätverk av flera skrivande vara redaktörer för varandras texter? Kommer var författare själv att köpa in arbetet från frilansare? Eller behövs en struktur med anställda redaktörer och formgivare för att  man ska få fram läsbara böcker? Kan man över huvud taget hitta ett format som fungerar både till läsplatta och printer?

Vem  ska bedöma kvalitet? Vandrar man runt på bokmässan i Göteborg möter man många förlag där hugade författare på egen bekostnad kan få sin bok formgiven och tryckt. Kvaliteten på det som kommer ur deras tryckpressar gör att jag förstår varför de flesta av texterna inte blivit utgivna av kommersiella förlag. Men jag (som naturligtvis har höga tankar om kvaliteten på mitt eget pillande) vill inte lägga ut det på en sida där det ”drunknar” i en massa saker som bara är intressant för de närmast sörjande.

Så om man startar en webbsida där vem som helst (som påYoutube) kan lägga upp (och/eller sälja) vad som helst, riskerar då det som håller kvalitet att helt dränkas i annat? Eller kommer märkning, popularitetsmätningar, användares betygssättning och liknande svärmbaserade mekanismer att kunna hjälpa olika läsare att hitta det som intresserar dem, och samtidigt fånga upp och lyfta det som verkligen är bra? Eller borde man skapa en sida med ett ”redaktionsråd”, som bestämmer vilka e-böcker som ska få säljas via sidan? Och som dessutom bevakar att redakterande och formgivning håller en lägsta acceptabel standard?

Betalt eller gratis? Bägge dessa frågorna sitter också ihop med den ekonomiska: Kommer man att kunna ta tillräckligt mycket betalt på att sälja e-böcker på detta sätt för att finansiera redakterande och formgivande, och dessutom ge tillräckligt mycket till författaren för att det ska vara meningsfullt att bygga upp ett system för betalning? Ska man möjligen istället skapa ett ställe där författare kan publicera berättelser som det är fritt att ladda ner gratis?  Som möjligen kan bli så prestigefylld och populär, att den som blir publicerad där kan få lättare att sälja andra, betalda insatser: av ens penna i spalter och av ens bak i studiosoffor?

Som ni märker har jag inte tänkt färdigt, utan kastar upp en massa frågor. Jag vet att andra människor här ute också funderar över detta, och att många säkert funderat både längre och bättre än jag! Anna! Unni! Vart går era tankar? Och alla spännande bokbloggare – Vad tror ni?  Är det dags att börja göra något nu? Ska vi vänta några år på att tekniker och människors inställning till detta mognar? Eller riskerar vi bara att de etablerade förlagen då tar kontrollen över utvecklingen?

av Henrik • Antal kommentarer (6), skriv en kommentar du också!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , .

Etiketterat: , , ,