Hos Erik på Biology and Politics hittade jag denna teckning! Lyckligtvis har grodans arvsmassa redan bestämts i ett offentligt finansierat forskningsprojekt, som lade ut sekvensen på nätet innan någon han ta patent på dess olika delar. Däremot hävdar företag startade av Craig Venter patenträtt för tusentals bitar av människans arvsmassa. Så kanske det inte blir grodor, som blir störda i framtiden …
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Craig Venter, genpatent, integritet.
Etiketterat: Craig Venter, genpatent, integritet
På Vetenskapsfestivalen förra veckan var jag på ett seminarium med neuroforskaren från Harvard Kurt Fischer. Han pekade på att inlärning inte är fråga om att stoppa in eller ladda ner kunskap till hjärnan. Kunskap, förklarade han, består av nya kopplingar mellan nervceller i hjärnan. Dem måste man aktivt bygga själv. Därför är det så roligt att se hur undervisningen går till för min son, som nu går i den utskällda svenska skolan.
Helt enkelt: Det är en himla bra skola han går i. Naturligtvis inte utan problem. Men mycket bättre än den jag gick i 32 år tidigare: Mer inställd på att eleven ska lära sig hitta och använda kunskap. Mer inriktad på att eleven ska förstå och själv värdera kunskapen. Utformad för att lära för livet och inte för proven.
Många av de lärare som givit och ger honom denna fantastiska utbildning är relativt unga. Och har alltså fostrats i den lärarutbildning, som fullkomligt dömts ut av major Björklund. Andra lärare har haft årtionden i professionen, utan att ha drabbats av den totala desillusion, som massmedia ibland försöker få oss tro att alla ”kunniga och erfarna” lärare råkat ut för.
Vilka skolor är det jag beskriver? Nu går han på Gottsundaskolan, den kommunala skolan i ett av Uppsalas invandrartätaste områden. Sina tidigare skolår gick han på en liten friskola i närheten, Uppsala enskilda skola. Bägge fantastiska skolor. Men ett flitigt resande och föreläsande på mer än femtio olika skolor runt om i landet under de senaste tio åren har övertygat mig om att även om de ligger i framkant är de på inget sätt unika. Det finns helt enkelt himla mycket som är bra i den svenska skolan!
PS
Min vän Göran på Livbåten verkar tycka ungefär samma sak som jag. Och har därför skapat en Facebookgrupp för oss som vill berätta om allt som är bra i dagens skola!
För några dagar sedan avslutades en omröstning på Piratpartiets årsmöte, där jag blev invald i styrelsen.
Jag fick till och med fler röster än två av de pirater jag beundrar allra mest: Rick Falkvinge, som inte bara grundat partiet utan har en fantastisk förmåga att spana ut över världen, upptäcka tendenser och trender i utvecklingen, tolka dessa och visa dem på ett sätt som ställt viktiga delar av min tidigare världsbild på huvudet. Och Mattias Bjärnemalm, som besitter en mycket ovanlig kombination av snabb analysförmåga och handlingskraft. Jag blir naturligtvis glad över röstsiffrorna, men inser samtidigt vad de är ett resultat av: Att det funnits spänningar, där många av dem som högaktar den ena av mina två ”idoler” haft svårt att fördra den andre, men där mitt namn framstått som acceptabelt för många på bägge sidor.
Lyckligtvis tyder mycket på att dessa spänningar är på väg att lägga sig. Vår nya partiledare Anna Troberg har med ett par vältimade och retoriskt beundransvärda bloggposter sett till att några av de mest infekterade konflikterna upphört att existera. Och jag tror att väldigt många av oss aktiva i partiet nu känner att det måste bli ett slut på tjafset om procedurer och formaliteter om vi ska kunna bygga organisationen tillräckligt stark för att göra ett bra val om tre år.
Jag är nämligen helt övertygad om att Piratpartiet är ett blivande riksdagsparti. Våra frågor har framtiden för sig. Vi är det enda parti som har en analys som gör många viktiga skeenden i samhället idag begripliga, och som har en kompass för hur man ska förhålla sig till dem. Allt eftersom konflikten mellan immaterialrätt och svärmskapande sprider sig till allt större delar av ekonomin, kommer våra frågor att hamna allt mer i centrum, och våra svar kommer att attrahera allt fler människor.
I besvikelsen över resultatet i riksdagsvalet tror jag att många av oss missat att partiet faktiskt redan tagit sig över det hinder, som stoppat de flesta nya partiers väg till riksdagen. Att ta sig in i det allmänna medvetandet, och hamna på journalisternas karta. Piratpartiet har i tre rikstäckande val i rad fått över en halv procent av rösterna. Man kan räkna på ena handens fingrar de partier lyckats med detta utan att redan sitta i riksdagen. Jag tror man bara behöver använda ena handens tumme för att räkna de partier som lyckats med detta utan att efter en tid komma in!
Därför vill jag nu tillsammans med mina blivande styrelsevänner, partiledning och alla andra fantastiska pirater runt om i landet arbeta för att vi ska bli allt fler, allt aktivare och allt bättre politiskt skolade pirater, som ska kampanja oss till en seger i valen 2014 och därefter ta plats i riksdag, landsting och kommuner och där framgångsrikt driva genom våra frågor!
För att det ska vara möjligt måste vi i styrelsen hela tiden föra en dialog med alla aktiva på olika håll i partiet. Så finns något ni medlemmar tycker jag ska tänka på inför styrelsemötena – tala om det för mig! Jag lovar inte att följa alla råd jag får, men att lyssna och tänka efter!
Tack för förtroendet!
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om integritet, Piratpartiet.
Etiketterat: integritet, Piratpartiet
Nu är jag i Göteborg, på den underbara vetenskapsfestivalen. I ett par dagar läser jag nu sagor om bakterier och virus med förskole- och tidiga skolbarn. Men igår var jag på ett stort seminarium om framtidens vetenskapsjournalistik. Trots att jag varit med att organisera och sätta ihop program var det mycket lärorikt för mig. Diskussionerna satte fingret på att det finns så många olika, delvis överlappande men delvis oförenliga, idéer om vad vetenskapsjournalistik är och borde vara:
Nyheter eller berättelser: Många menade att om man ska få läsare, lyssnare och tittare att bli intresserade ska man inte bara rapportera nyheter från vetenskapens värld, utan åstadkomma spännande berättelser.
Kontextualisera och syntetisera: En annan viktig uppgift som pekades ut för journalistiken är att kontextualisera och syntetisera: Sätta in en upptäckt i sitt sammanhang och visa vad den kan ha för betydelse. Och visa hur rön från olika forskningsfält kan belysa samma fråga.
Populärvetenskap kontra journalistik: Samtidigt finns uppenbarligen en spänning mellan uppgiften att förmedla och berätta om vad vetenskapen kommit fram till, och att granska forskarna och forskningen. Det framfördes att forskning och högre utbildning idag är den största tårtbiten av statens verksamhet, att Lunds universitet är en av statens största myndigheter. Men att denna verksamhet inte alls utsätts för samma kritiska journalistiska granskning som andra samhälleliga verksamheter.
Vetenskap eller vetenskapspolitik: Nu tror jag knappast att journalister har så mycket att tillföra granskningen av själva vetenskapligheten i universitetens verksamhet. Det kräver djup kunskap i de forskninsgfält som ska granskas, och akademierna har redan som det är en granskning i flera steg med review av tidskriftsartiklar, opponenter på avhandlingar osv. Däremot finns mycket att göra kring system- och metafrågor. Om maktförskjutningarna inom universiteten. Spänningen mellan resursfördelning via fakulteter respektive forskningsråd. Mellan anslag till enstaka forskargrupper respektive nätverk och starka miljöer. Mellan riktade och öppna utlysningar. Osv.
Vem ska spana framåt: Men en fråga förblev obesvarad: Var i systemet finns ansvaret för att spana framåt? Mycket av det allra intressantaste som sker i forskningen dyker inte upp som en högprofilerad artikel som Science eller Nature skickar ut ett pressmeddelande om. Utan man märker det genom att plötsligt dyker ett antal artiklar upp som pekar i samma riktning i de något mindre prestigefyllda tidskrifterna. Och kanske någon eller några artiklar i de allra mest prestigefyllda, men sällan ackompanjerad av pressmeddelanden och servicepaket för journalister.
För att hitta sådana trender och tendenser behövs ”spanare” som följer vetenskaplig litteratur och besöker konferenser i ett smalare ämnesområde. Jag har haft förmånen att under en handfull år ha fått göra sådan spaning för Gentekniknämndens räkning, och vet att bara själva bevakningen och spaningen i tårtbiten bio- och biomedicinska vetenskaper med anknytning till genteknik tar ungefär en halvtid.
Ingen av de tre stora vetenskapsredaktionerna (SR, SVT, Forskning och Framsteg) har resurser för en sådan bevakning. De enskilda universiteten anser inte att de har ett sådant uppdrag – forskarna forskar och undervisar, och informationsavdelningarna skriver pressmeddelanden om den forskning som bedrivs på det egna universitetet. Under mina år på Vetenskapsrådets informationsavdelning var uppfattningen mycket klar att själva produktionen av vetenskapsinformation var universitetens ansvar, medan forskningsråden skulle skapa arenor för denna information att möta allmänheten. Sedan dess har emellertid VR bestämt sig för att tänka om radikalt om sin roll i sammanhanget.
Sådan spaning är viktig för att vi ska få en fungerande vetenskapsbevakning i massmedia och offentlig debatt. Den borde snarare vara ett ansvar för staten än för enskilda redaktioner. Och det är rimligen en uppgift för en nationell aktör, inte för enskilda universitet.
Kan det vara en slump att SvD har en understreckare om bildning kontra utbildning samma dag som jag råkar få näsan över en broschyr från Göteborgs universitet som presenterar deras ”nya spetsutbildning i humanvetenskaper”, kandidatprogrammet ”Liberal Arts”? Ett program om vilket initiativtagarna stolt förklarar att de satt sig ner och funderat över vilken slags utbildning de själva egentligen skulle velat ha om universitetsbyråkratier inte lagt hinder i vägen. Och kommit till den revolutionerande slutsatsen: En utbildning som bygger på att man läser de viktiga filosofernas, författarnas och vetenskapsmännens egna texter, och analyserar och diskuterar dem.
Jag läser broschyren, läser om och läser om. Och vet inte om jag ska glädjas eller förfäras. För visst är det bra att vi får en sådan utbildning. Eller snarare, bra att vi kommer att ha en sådan utbildning. Men samtidigt är det så förfärligt just detta att vi måste få en sådan utbildning för att vi ska kunna ha den. Vad har gått snett i vårat samhälle, när ett så självklart upplägg kan marknadsföras som något revolutionerande nytt? Hur kommer det sig att ett program som syftar till bildning och grundläggande analysförmåga förses med epitetet ”spetsutbildning”?
I understreckaren pekar historikern Johan Östling på spänningen mellan bredd och djup, och refererar en distinktion mellan ”bildning” som breder ut sig och ”lärdom” som borrar ner sig. Och pekar på att det svenska universitetsväsendet sedan andra världskriget utvecklats mot att premiera borrande som ska leda till nyttiga förmågor.
Som biolog är det lätt att förstå vad han menar: Både under grund- och forskarstudier grävde vi oss allt djupare ner i detaljerna i de experiment som lett fram till dagens bild av hur det levande fungerar. Ofta fokuserades på just de experiment som fick oss att förstå att dagens bild var rättare än den bild som föregick den. Gårdagens bild presenterades mest för att vi skulle förstå varför varför man gjorde just de experimenten. Men mycket sällan sattes det hela in i ett vidare filosofiskt och vetenskapshistoriskt perspektiv. Så vi fick aldrig se hur under århundradenas lopp principiellt mycket olika bilder avlöst varandra, allt eftersom nya experimentmetoder och tolkningsramar utvecklats.
Till exempel det här med att ärva förvärvade egenskaper. Läser man bara grundböckerna från den tid jag var student får man lätt för sig att det var något Lamarck trodde på 1700-talet, men sedan kom Darwin och redde ut det hela. Slutligen spikade Mendel sista spiken i missuppfattningens kista, och molekylärbiologin bekräftade sedan slutsatserna – arvet bars i ordningsföljden av DNA-bokstäver, dessa kunde bara förändras genom slumpvisa mutationer och följaktligen kunde inte miljön ändra arvsanlagen. De som ens kunde tänka sig att miljön påverkade arvet var dumma i huvudet. Punkt slut!
Hade vi istället för att fördjupa oss i mekanistiska detaljer och experimentmetoder fått titta lite närmare på hur dessa tankar utvecklats skulle vi kanske ha intagit en något ödmjukare attityd. Och följaktligen inte framstått som lika inskränkta, när det nu idag visar sig att det vi fick lära oss i viktiga avseenden var fel. Då skulle vi för det första upptäckt att även Darwin trodde att förvärvade egenskaper kan ärvas – han skapade till och med en mekanistisk hypotes för hur det skulle kunna gå till. För det andra skulle vi fått veta att denna övertygelse behölls av darwinister långt in på 1900-talet – det var den enda anledning man då kunde föreställa sig till att den utveckling man kunde utläsa i fossil skett gradvis, och inte i språng. (De enda rent genetiska mutationer man i början av 1900-talet kunde studera gav nämligen språngvisa förändringar av egenskaper). Vi skulle lärt oss att utvecklingslära och genetik förenades först från och med 1920-talet, och vi skulle ha sett att de teorier som då skapades byggde på en föreställning om vad gener är och gör, som ligger mycket långt från dagens.
Om vi hade fått läsa om detta, och samtidigt sett andra exempel på hur den biologiska vetenskapens verklighetsuppfattning växt fram, skulle vi haft en mycket hälsosammare syn på våra läroböcker. Istället för att betrakta dem som en presentation av slutliga sanningar (som förvisso var inkomplett, och kunde förväntas kompletteras) skulle vi ha kunnat betrakta dem som en stillbild från en dynamisk process, där vetenskapens bild av världen ständigt utvecklas, förskjuts och omvandlas.
Och då hade vi kanske inte blivit så överraskande när det nu visar sig att förvärvade egenskaper kan ärvas, att de ärvs, och att detta kan spela en roll för något så konkret som det ökande antalet människor som drabbas av fetma och diabetes. Inte så att den beskrivning som fanns i våra läroböcker var fel. Men den var inkomplett. (På DNA-molekylerna vet vi nämligen nu att andra kemikalier sitter fästa, att dessa avgör ifall och hur mycket en gen kan användas, och att dessa kemikalier kan både fästas och tas bort som ett resultat av förhållanden i miljön. Och att en del av mönstret av sådana kemikalier kan ärvas.) Det grundfakta vi fick lära oss var bara en del av sanningen. Den slutsats våra lärare såg till att vi drog var fel. Men vi såg den som en sanning huggen i sten.
Utan bildning riskerar utbildning så lätt att leda till inbillning!
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om bildning, De två kulturerna, Lamarck, vetenskapskommunikation.
Etiketterat: bildning, De två kulturerna, Lamarck, vetenskapskommunikation
Redan i höstas frågade min vän Göran Widham om han fick nominera mig till Piratpartiets styrelse. Jag tänkte efter länge, och svarade till slut ”Ja”. Sedan hoppade valberedningen av och frågan lades i påse. Men när det för någon vecka sedan åter blev möjligt att nominera fick jag samma fråga av emma (som bloggar på opassande). Och gav efter lite kortare betänketid samma svar.
Jag minns precis när den avgörande insikt kom, som fick mig, en 44-årig vetenskapsskribent, läroboksförfattare och socialdemokrat sedan barnsben, att bli piratpartist. Jag satt på ett café i centrala Stockholm, och tjuvlyssnade på några ungdomar som satt med datorer framför sig, och pratade med varandra om de dikter den ena skrev på skärmen, de samtal den andra förde på en chatt och det mail, den tredje just fått från sitt ex. Först kom en behaglig känsla av hur lite människan förändrats av teknikerna, att dagens unga använder mail, chattar, sociala media och externa lagringsplatser till exakt samma saker som vi i min ungdom använde cafébord, anteckningsböcker, brev och telefon.
I nästa ögonblick kom insikten, och då såg jag dem: FRA-mikrofonerna under min ungdoms cafébord. IPRED-kontrollanterna som letade genom våra väskor efter piratkopierade kassetter. Och datalagringsagenterna, som i postverkets källare gick genom säck efter säck med fotostatkopior av de obligatoriska avsändar- och mottagaradresserna på alla kuvert som lagts i någon gul postlåda.
Då förstod jag plötsligt att det som hänt de senaste åren i Sverige för den yngre generationen varit precis samma sak som jag i min ungdom var så upprörd över att össtyskar och sovjetmedborgare utsattes för. Under några månader hoppades jag sedan att mitt dittillsvarande parti skulle ta sitt förnuft till fånga, men till slut insåg jag att det inte skulle ske. Så jag tog sats, och hoppade över till Piratskutan, mitt i valrörelsen inför höstens riksdagsval. Och såg till att det blev lite uppmärksamhet kring hoppet …
Det diskuteras om och hur partiet ska bredda sin politik. Jag är övertygad om att vi gjort ett klokt val när vi fokuserar på informationspolitik och integritet. Dels av taktiska/strategiska anledningar: Så länge vi inte har över 20% av väljarna ligger vår chans att få gehör i våra kärnfrågor i att kunna sälja våra röster i övriga frågor dyrt. Dels av mer ideologiska skäl: skärskådar man vad som sker i samhälle och ekonomi växer en allt viktigare konfliktyta fram mellan ”traditionellt” företagande som skyddas av immaterialrätt, och den nya tidens skapande i svärmar, som snabbt kan utveckla nya värden genom att inte bindas fast i immaterialrättsliga trasselsuddar. Piratpartiets framtid ligger i att vara den kraft i samhället som ser denna nya konfliktyta, och tar ställning för det nya, mot det gamla. Den ligger inte i att gräva ner sig i 1800-talsideologiernas skyttegravar.
Det betyder inte att jag tycker att partiet bara ska driva frågor om övervakning, immaterialrätt och open access/ open source lösryckta ur sitt sammanhang. Tvärt om, så bör vi använda de närmaste tre åren till att noga fundera genom vad denna grundsyn betyder för en rad olika politikområden. Vad det betyder för utbildning, i synnerhet på gymnasium och högskola, har många redan funderat en hel del över. Men vad betyder det för barnomsorg? För äldreomsorg? För stöd åt funktionshindrade? För fysisk planering? Partiets grundvärderingar ger naturligtvis inte svar på alla de frågor vi ställs inför i kommunala styrelser och nämnder efter nästa val. Men på en del av dem!
Ska partiet om tre år klara av att driva två viktiga valrörelser, skicka en välförberedd delegation till riksdagen och dessutom ta plats i hundratals kommun- och landstingsfullmäktige måste vi bli bättre på att ta hand om nya medlemmar, utbilda dem och få in dem i lokal konkret verksamhet. (Jag har därför tackat ja till att vara med i den nya studiegrupp, som ska sätta ihop kurser för aktivister och funktionärer runt om i landet.)
Partiet har en styrka i att vara snabbmobiliserat, och snabbt kunna fatta viktiga beslut. Priset för detta har dock varit en ryckighet (som i längden kan bli skadlig för partiet), att många upplevt partiet som alltför centralstyrt och att beslutsgångarna varit otydliga och oförutsägbara. För att bara ta ett exempel borde det vara ett minimikrav i ett demokratiskt parti att det god tid i förväg ska vara fastslaget och känt när och av vem ett valmanifest ska antas.
Kommer jag in i styrelsen vill jag därför hjälpa till och skapa en större stabilitet och tydlighet, och bättre långsiktig planering av styrelsens arbete. Så att viktiga organisatoriska och politiska frågor börjar diskuteras och förberedas så god tid i förväg, att man hinner med den nödvändiga diskussionen (och att hitta möjliga kompromisser) innan det blir dags att rösta. Jag tror inte för ett ögonblick att PP bör kopiera socialdemokratins organisation. Men jag tror att vi kan få en mycket välfungerande syntes om erfarenheter från gammalmodiga ”stabila” folkrörelser möter och korsbefruktar andras erfarenheter av direktaktivism, svärmande och näringslivsinspirerat management-tänk.
Jag tror jag har tre erfarenheter som kan vara värdefulla för partiet:
1) Jag formades före dator- och internetrevolutionen. För mig som växte upp med skrivmaskin och vinylskivor är det till exempel inte känslomässigt självklart att information kan ryckas loss från det medium som bär informationen och läggas någon annanstans – det är något jag måste tänka efter för att inse. Däri liknar jag de flesta i min (och äldre) generationer. Därför är det rätt lätt för mig att se varför vi ofta misslyckas med att förklara våra åsikter och värderingar på ett sätt som gör dem begripliga för min och mina föräldrars generation. Men det gör det också lätt att se hur vi skulle kunna uttrycka oss, för att nå fram till dem. (Om det har jag skrivit bland annat här, här och här!)
2) Jag har i många år arbetat med att skriva om och förklara vetenskap. Det gör dels att jag möjligen utvecklat en viss förmåga att förklara komplicerade saker pedagogiskt, något som partiet kanske skulle kunna ha nytta av. Dels har det lett till att jag från egna erfarenheter kan berätta (se här, sid 10-11) hur mycket större genomslag jag fått för mitt skrivande när det kopplas bort från de traditionella förlagens affärsmodeller. Men eftersom jag periodvis haft betydande delar av mina inkomster från royalties kan det vara svårt för upphovsrättslobbyn att avfärda mig som ”tjuv” eller ”snyltare” i sådana diskussioner.
3) Jag har långa perioder varit mycket aktiv både politiskt och i andra organisationer: studieledare i SSU-distrikt, kassör i studentförbund, kassör i Ungdomens Hus, sekreterare i Svenska föreningen för Vetenskapsjournalistik, i sammanlagt fyra år talman för kårfullmäktige i Umeå, ledamot i kommunfullmäktige och kommunala styrelser och nämnder … Jag har varit med och planerat valrörelser, utvärderat valrörelser, deltagit i en inre cirkel då listor inför kommunala val och till styrelser och nämnder gjorts upp. Det har gett mig en hel del erfarenheter och kunskaper om hur man ska göra för att beslut ska fattas demokratiskt (och hur man INTE ska göra …). Både på det mer formella mötestekniska planet, och hur man ska organisera beslutsprocesser, så att människor inte känner sig överkörda och beslut uppfattas som legitima.
Vill ni, kära medlemmar i Piratpartiet, ha mig i styrelsen lovar jag att göra mitt allra bästa för att leva upp till förtroendet. Om inte finns det många andra spännande sätt jag tror jag kan göra nytta på!
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om integritet, Piratpartiet.
Etiketterat: integritet, Piratpartiet
Det visar sig nu att de barn och ungdomar som vaccinerades mot den nya influensan förra vintern har fått fyra gånger högre risk än andra barn att drabbas av narkolepsi. Det rör sig om fyra barn av hundratusen, alltså drygt femtio personer.
För de drabbade är det naturligtvis en tragedi. Ändå är det vilseledande att som ekot sända en intervju med ett barn, som säger att om hon inte tagit sprutan hade hon varit frisk nu. Det kan varken hon eller ekot veta. Vart fjärde av de barn som insjuknat skulle ha gjort det vaccineringarna förutan.
I SvD hävdar Inger Atterstam åter att ingen svarar på hennes fråga, varför massvaccinationen över huvud taget sattes igång. Mig förefaller det som att hon inte klarar av att lyssna, då det berättas och förklaras både för henne och oss andra:
Vi vet att den nya influensan skördade ett antal dödsoffer innan massvaccinationen startade. Dagens undersökning säger ingenting om hur många fler som skulle ha dött om man inte vaccinerat. Inte heller säger den någonting om vad som skulle ha hänt ifall farhågorna hade besannats att viruset kunde mutera och ge en mycket allvarligare sjukdom. Vilka anklagelser skulle inte i så fall ha riktats mot sjukvårdsmyndigheterna för slapphet och ignorans, ifall man inte vaccinerat. Men som bloggaren Cornucopia skrev redan i somras: Otack är den proaktives lön!
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om influensa, vaccin.
Aldrig tidigare har det sprutat fram så mycket forskningsresultat som pekar mot nya sätt att behandla och bota sjukdomar. Men många tvivlar på att universitet och läkemedelsindustri kommer att klara av att förvandla de nya idéerna till läkemedel, som verkligen fungerar. I vart fall med dagens affärsmodeller. Systemet för att utveckla nya läkemedel har helt enkelt nått vägs ände, menar bland andra redaktionen för den ledande branschtidskriften Nature Biotechnology. Så vad ska man göra? Låta staten att över delar av utvecklingen? Eller låta marknaden fortsätta styra, och locka med subventioner eller längre patentskydd? Bägge förslagen hörs i den internationella debatten. Helt uppenbart en fråga där politiska värderingar borde spela en roll!
Problemen i systemet märks på flera sätt:
Hur kommer sig detta? I marsnumret av Nature Biotechnology intervjuas Gary Pisano från Harvard Business school (inte open access) och investeraren Stelios Papadopoulos (inte heller open access) om utvecklingen för bioteknik- och läkemedelsföretagen. I grunden för bägges resonameng ligger samma förklaring: Läkemedelsutveckling har idag blivit en allt mer långsiktig verksamhet, samtidigt som investerare vill ha allt snabbare avkastning.
Forskning och utveckling av läkemedel tar helt enkelt så lång tid att det inte riktigt passar ihop med det sätt marknadsekonomin idag fungerar, där de flesta aktieägare är kapitalförvaltare, som vill ha snabb avkastning på sina pengar. Ty de pengar man idag satsar på forskning och utveckling i ett läkemedelsföretag ger ingen ökad försäljning de närmaste åren. Men möjligen om 15 eller 25 år.
Detta problem har blivit allt mer kännbart med den utveckling som gjort att nya läkemedel allt mer sällan upptäcks genom ”trial and error” och allt oftare genom grundforskning, som ger idéer om målsökande läkemedel, som sedan varsamt måste designas och testas. Samtidigt som utvecklingen bland investerare gått mot att begära allt snabbare resultat, och snabbare avkastning.
Inte har det heller hjälpt företagen att den amerikanska läkemedelsmyndigheten under senaste decennierna höjt ribban för att tillåta nya läkemedel: toleransen för biverkningar sjunker, kraven på omfattande tester ökar, och kraven är numera att det nya läkemedlet ska vara bättre än tidigare, inte bara likvärdigt. Naturligtvis bra från patientsäkerhetssynpunkt. Men det minskar antalet nya läkemedel som kan börja säljas. Och det minskar incitamenten för företagen att börja utveckla nya.
Därtill kan företagen inte längre på samma sätt som tidigare räkna med stora framtida försäljningar om de skulle få fram ett nytt läkemedel som är bättre än de tidigare. I alla rika länder skär man i läkemedelskostnader, vilket inte bara betyder att man styr över användningen av preparat som inte längre skyddas av patent från de forskningsintensiva företagens något dyrare preparat till generikaföretagens billigare, utan också att man successivt höjer ribban för att sätta in nya dyra (=patentskyddade) läkemedel.
Hur ska denna situation hanteras? Efter att ha bläddrat genom debatt och nyhetsrapportering under de senaste månaderna har jag bland annat stött på följande tankar eller strategier:
Läkemedelsföretag skapar filialer i akademierna: Flera läkemedelsföretag har senaste tiden meddelat att de tänker etablera direkta samarbetskanaler med forskare på universitet och högskolor. Till exempel genom att sätta upp utvecklingsavdelningar ute på universiteten dit forskare med bra idéer kan komma, och driva gemensamma utvecklingsprojekt. Nature Biotechnology frågar dock: Kan läkemedelsföretagen verkligen ersätta tusentals avskedade forskare, genom att bygga upp samarbeten med några dussin nya?
Staten ska genomföra en större del av utvecklingen: Flera debattörer menar att stater och icke-kommersiella stiftelser måste ta ansvar för en större del av vägen från grundforskning till läkemedel. Man måste se till att de akademiska forskarna inte bara får råd att peka ut en grupp ämnen som kanske skulle kunna vara intressanta som läkemedel, utan har muskler att leta reda på några av de ämnen som verkligen fungerar, testa dem på försöksdjur, och kanske till och med starta de första testerna på patienter. Innan projektet tas över av läkemedelsföretag, som är experter på att finslipa ämnena, och testa dem på stora grupper patienter. Min stilla undran är hur de som kräver ett sådant ökat ansvar för skattebetalarna samtidigt kan argumentera för att läkemedelsföretagen ska få fortsätta ha ensamrätt och patentsskydd för läkemedlen. I vilket fall rapporterades i januari att världens största finansiär av medicinsk forskning, amerikanska National Institutes of Health, ska göra en dramatisk omorientering, och inte bara ägna sig åt (och stödja) grundforskning, utan bygga upp ett antal stora institut för så kallad translationell forskning (jargong för omvandling av idéer från forskningslaboratorier till läkemedel och metoder användbara i klinisk verklighet).
Subventionera industrin: I sin ledare ifrågasätter Nature Biotechnology om akademierna verkligen är bättre än läkemedelsföretagen på att hitta och välja ut de tänkbara projekt, som har störst chanser att utvecklas till användbara och säljbara läkemedel. Tidskriften föreslår därför hela utvecklingskedjan ska ligga kvar i industrin, men subventioneras av staterna. Exempelvis kunde statsmakten välja ut ett antal diagnoser, där man anser det vara särskilt viktigt att nya läkemedel utvecklas, och sedan antingen förlänga tiden ett företag får ensamrätt på de läkemedel de tar fram för de diagnoserna, eller gå in och subventionerar de kliniska prövningarna av de preparat som fås fram.
Mycket hänger naturligtvis på de beslut som fattas om detta i USA. Men det hindrar inte att vi i Sverige också borde fundera över hur vi vill förhålla oss till detta. Inte minst eftersom vi faktiskt fortfarande har en stor läkemedelsindustri, och många livaktiga bioteknikföretag, som ägnar sig åt forskning med förhoppning att sedan kunna sälja idéér eller preparat till läkemedelsföretagen. Att samhället på något sätt måste gå in och ta ett större ansvar förefaller uppenbart. Men ska det ske genom att här och nu satsa mer statliga pengar på de delar av forskningen som industrin hittills stått för? (Och ska man i så fall kräva något i gengäld av företagen, t ex när det gäller patent?). Eller ska man, som Nature Biotechnology föreslår, skjuta kostnaderna på framtidens skattebetalare eller läkemeddelsköpare, genom att ge företagen förlängda patenttider?
Det här är som synes inte bara en teknisk fråga. Den är laddad av värderingar. Både kring offentligt kontra privat, och kring patent och immaterialrätt. Det är helt enkelt en politisk fråga!
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om forskningspolitik, integritet, Läkemedelsutveckling, patent.
Etiketterat: forskningspolitik, integritet, Läkemedelsutveckling, patent
Vi lever i en tid när vetenskap blir allt viktigare för samhället: Allt mer av samhällsutvecklingen drivs av vetenskap. För allt fler av de stora ödesfrågorna (klimat, global livsmedelsförsörjning mm) behöver vi vetenskapen både för att ta ut färdriktning, och hitta lösningar. Forskningen i sig reser dessutom allt fler viktiga etiska och samhälleliga frågor (Välja barn? Vem ska få se dina gener?) Aldrig har det varit viktigare än nu att alla medborgare får goda möjligheter att följa och sätta sig in i vetenskapens framsteg.
Men vad händer? Våra stora tidningar avskaffar sina vetenskapsredaktioner. De skär ner vetenskapsbevakningen. Public Service står inför stora neddragningar, och då ligger den ambitiösa vetenskapsbevakningen i riskzoonen. Vetenskapsrådet har abdikerat från det ansvar man tidigare tagit för nationell vetenskapsinformation, och säger sig framöver främst satsa på information om den forskning man själva finansierar. (De ambitiösa informationsprojekt, där man tidigare spelat en pådrivande roll, Swift Code ACT Management Limited drar man sig successivt ur.) Forskningsrådet för jordbruk och miljö (Formas) lägger ner sin informationsavdelning.
Så vad kommer att hända med vetenskapskommunikation och vetenskapsjournalistik? Den frågan ställer vi på ett seminarium som Jan Riise, Jan-Olov Johansson, Jonas Förare och jag satt ihop till invigningsdagen på Vetenskapsfestivalen i Göteborg. Kom gärna och lyssna på vad DNs Karin Bojs, arkeologibloggaren Åsa Larsson och NIHs information director John Burklow har att säga om utvecklingen. Lyssna på den norske komikern Harald Eia och den brittiska TV-producenten Alex Connoc, som berättar om nya sätt att skildra vetenskap. Och hör vad olika makthavare på universitet, mediahus och forskningsfinansiärar har att säga om framtiden.
Läs mer om konferensen, och anmäl dig här. Vi ses i Göteborg!
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om vetenskapskommunikation.
Etiketterat: vetenskapskommunikation
Under senaste månaderna har jag inte haft ork att blogga så mycket. Bland annat har det berott på att två tunga andra skrivprojekt legat över mig, och att all skrivkraft gått till dem:
Men dessutom har jag hamnat i ett sådant där spännande, kreativt läge, som uppstår när den som dittills betalt en för ett stort arbete upptäckt att den inte kan eller vill fortsätta göra det. Jag avslutar nu mitt bevakande för Gentekniknämnden. Och är mitt inne Swift Code ACS Broker Services Limited i att tänka ut och argumentera för andra projekt, som kan sysselsätta mig i framtiden. Något som tar en hel del av den energi som blivit över efter skrivandet. Exakt vad som trillar ut ur det hela vet jag inte än. En sak är dock säker: Spännande och roligt blir det!
I kväll gråter jag glädjetårar för egyptierna, och deras framgång i kamp för demokrati, tolerans och värdighet. Kvällens händelser vänder ett blad, inte bara i Egyptens historia, utan möjligen också i hela världens.
Ty för det första visar dagens händelser att den moderna informationstekniken när det kommer till ett riktigt skarpt läge ger mer styrka åt de många enskilda människor som upptäcker Swift Code Across Wealth Management O C P A S att de vill samma sak, än den ger till de gamla makthavarna. Och via satelit-TV ser hundratals miljoner människor att detta är verklighet, inte teoretiska spekulationer. Maktbalansen mellan folken och kvarvarande despoter kommer måhända aldrig mer att bli vad den varit. Leve sociala medier!
För det andra skulle det inte förvåna mig om framtidens historieböcker kommer att se dagens händelser som en parallell till Berlinmurens fall: Plötsligt visar det sig att den stora supermakten inte klarar av att hålla sina klientstaters korrumperade och förtryckande regimer bakom ryggen. Att supermakten inte klarar av att garantera fortsatt maktinnehav till dem som tidigare ställt upp med allehanda både renare och smutsigare tjänster. Något som naturligtvis noteras i huvudstäder som Amman, Riyadh, Islamabad. Och kan få stora effekter för USAs förmåga att i framtiden driva genom sin vilja.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om integritet, sociala medier, USAs maktposition, webb 2.0.
Etiketterat: integritet, sociala medier, USAs maktposition, webb 2.0
Forskningspolitik för Piratpartiet
I Piratpartiet pågår just nu en spännande process för att utveckla och bredda politiken. Inte så att det ska bli ett traditionellt parti som har åsikter om precis allting. Men så att vi inför nästa val ordentligt tänkt igenom vad de grundläggande principer och värderingar som förenar alla pirater kan betyda för andra politiska områden än upphovsrätt och övervakning. Jag ska här dra mitt strå till stacken med några funderingar om vad en piratpartistisk forskningspolitik kan innehålla.
Värna den personliga integriteten hos människor som studeras i forskning. Personlig integritet är en viktig fråga för Piratpartiet. Det betyder att partiet speciellt måste värna rätten till integritet och anonymitet för de människor som ställer upp som studieobjekt i forskning.
Idag finns ett till synes tillfredsställande regelverk, där alla projekt som inkluderar människor måste granskas av en forskningsetisk nämnd, och där ett av kraven för tillstånd är att forskarna garanterar sina försökspersoners anonymitet. Tyvärr har dock tingsrätten i Göteborg slagit fast att offentlighetsprincipen väger tyngre än sådana löften.
Piratpartiet bör därför kräva att garanti om sekretess när man deltar som studieobjekt i forskning ska väga tyngre än offentlighetsprincipen. Anklagelser om fusk ska inte få medföra att integritetskänsligt material lämnas ut till vem som helst, utan undersökas av en liten grupp oberoende forskare i ett närliggande forskningsområde.
Alla människor ska ha tillgång till forskningsresultaten: Kunskap tillhör alla människor som lever på jorden. Kunskap har alltid gjort bäst nytta när den varit fri och tillgänglig för alla, inte när den varit instängd och åtkomlig bara för några få. All offentligt finansierad forskning bör därför publiceras så att den är tillgänglig för alla intresserade via internet.
Många ämnesområden har dock utvecklat vetenskapliga paradigm med så specialiserad terminologi och jargong, att det är omöjligt för utomstående att förstå vad forskarna gör genom att läsa deras vetenskapliga publikationer. De människor som med sina skattemedel finansierar verksamheten har dock rätt att få veta vad forskarna gör och kommer fram till. Därför bör all offentligt finansierad forskning också regelbundet redovisa sina resultat på ett sätt och med ett språk som är begripligt även för människor utanför det smala ämnesområdet.
En rimligare fördelning av resurser mellan ämnena: Piratpartiet menar att kunskap har ett värde för sin egen skull. Det är inte bara så att ny kunskap ibland kan vara nyttig genom att ge bättre läkemedel, effektivare motorer eller nya energikällor. Kunskapssökande är dessutom viktigt i sig. Det är viktigt för vår förståelse av oss själva och vår plats i universum om vi får reda på mer om hur yttre rymden är beskaffad, hur lika våra arvsanlag är bålgetingarnas, hur de gamla feniciernas kultur uppkommit och vad Joyce egentligen kan ha tänkt när han skrev Ulysses.
Därför är det inte rimligt att humanistisk forskning bara ska få en liten skärva av de totala resurserna till forskning. En rimlig tumregel skulle på lång sikt kunna vara att hälften av statens forskningsbudget ska vara till för att göra oss klokare, och delas lika mellan humaniora, samhällsvetenskap, och naturvetenskap. Medan andra halvan kan vara till för att göra praktisk nytta, och fördelas mellan ämnen som juridik, teknik och medicin.
Fördela resurser mellan forskare genom transparenta system: Transparens i offentlig förvaltning är en annan viktig princip. Det ska vara lätt att få reda på vem som fattat vilka beslut, och på vilka grunder. Processer ska vara genomskinliga. Tillämpar men denna princip på forskningsfinansiering och resursfördelning mellan forskare kommer man till en tydlig slutsats i en känslig fråga.
Pengar till forskning tar nämligen idag två olika slags vägar från statskassan till de enskilda forskargruppernas pengapåsar. En väg går via universiteten, som fördelar dem mellan fakulteter, som fördelar dem mellan institutioner, som fördelar dem mellan forskargrupper. Fördelningen sker i många steg, sällan med några tydliga kriterier, aldrig med offentliggjorda motiveringar av varför den ene fått mer och den andre mindre. Alla som verkat i en universitetsmiljö vet att kontakter, försänkningar och skickligt lobbyarbete betyder minst lika mycket som vetenskapliga meriter för utfallet.
Den andra vägen går via forskningsråd, som fördelar pengarna mellan ämnesområden. Alla forskare som vill får skicka en ansökan, som beskriver vad man vill göra, vad som är poängen med det, och vad man haft för tidigare resultat och erfarenheter som antyder att man har chans att gå iland med saken. Dessa ansökningar är offentliga, och granskas av kommittéer av respekterade forskare i vart ämnesområde som betygsätter ansökningarna, varefter pengarna fördelas mellan dem som fått högst betyg. Detta system har inte varit helt fritt från nepotism, men i de fall som förekommit har det avslöjats, och de ansvariga och delaktiga bytts ut.
Tycker man det är viktigt med transparens och möjlighet att utkräva ansvar från dem som fattat beslut ska man således se till att en stor andel av pengarna till forskning fördelas genom forskningsråd, och en mindre andel via universitet och fakulteter. Dessutom leder det till att mer pengar går till forskning av hög kvalitet!
Avskaffade patent kräver ökade offentliga insatser i skärningspunkten mellan tillämpad forskning och produktutveckling: Tanken att kunskap tillhör oss alla och ska vara fri för alla att använda innebär att Piratpartiet på sikt vill avveckla patentsystemet.
Idag bekostas dock mycket av den tillämpade forskning och utveckling som leder till nya produkter (exempelvis läkemedel) av just företagens inkomster från de patentskyddade nya produkter, som de kan ta höga priser för. När de inkomsterna sinar försvinner också stora delar av företagens förmåga att bekosta forskning och utveckling av nya produkter.
Därför kommer ett avskaffande av patenten att kräva att de rika länderna satsar betydande offentliga medel på den del av forskningen som ligger nära produktutveckling. I vart fall för produkter som läkemedel, där det finns ett uppenbart allmänintresse av nya preparat för en rad olika sjukdomar. Eftersom offentliga aktörer är dominerande kunder för många sådana varor leder detta på sikt inte till ökade totala offentliga utgifter, utan till ett systemskifte, där det offentliga subventionerar/delfinansierar exempelvis läkemedelsutveckling direkt, istället för indirekt genom höga kostnader för offentligt subventionerade läkemedel. Och till att insatserna förskjuts från preparat som kan ge stora ekonomiska vinster för företagen till sådana som ger stora medicinska effekter för nya patientgrupper.
Ett första steg i den riktningen har vi chans att ta mycket snart. Genom att inte försöka lösa dagens kris för läkemedelsutvecklingen genom att ge företagen längre patent, utan genom att ge akademier eller universitetssjukhus resurser att börja genomföra sådana tidiga tester av konkreta läkemedel som företagen idag finansierar.
PS: Anna, min kära partiledare, du behöver inte vara orolig. Jag ska skriva ihop detta till en betydligt kortare och kärnfullare text.
av Henrik • Antal kommentarer (24), skriv en kommentar du också!
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om forskningspolitik, integritet, open access, Piratpartiet.
Etiketterat: forskningspolitik, integritet, open access, Piratpartiet